pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Unionens betydelse och värde. Men när den icke kunnat bevaras, behöver man icke
tala därom. Personer, som aldrig förut varit unionsvänner, ha i dagarna blivit det. Jag
tror icke på en tvångsunion. Vi kommer åter till vad som yttrades vid remissdebatten:
unionen vilar på osanning: det står att det var frivilligt.
Men jag undrar, mot ordföranden, om han har rätt i påståendena om unionens förhistoria.
Att det var för den som Sverige uppoffrade sista krafterna och sina sista besittningar.
Jag tror icke det var varken det ena eller andra. Jag tror det varit yttre tvång, som
förmådde Sverige uppoffra såväl Finland som sista besittning och tvingades till unionens
brant. Andra förhållanden inträdde med unionen genom kriget [eg. genom kriget med
unionen], och att vi erhöll Kieler freden. För att tala om Kiel-freden: varken fredsartiklar
eller traktater hava betydelse för historisk utveckling. Den går sin gång utan traktat.
Det var nog icke en union, som man ville ha det: det blev bero[ende] något på annat,
kanske icke enligt beräkning.
Krig lyser igenom på olika håll. Mobilisering är bra nära krig. När man sätter luntan
till durken, är det bra nära. Jag tror största faran att störta sig i krig, slåss för vår ära, som
vi skulle formulera i villkor: villkor som vi icke kunna ena oss om.
Skulle vi söka villkor för villkorens skull och uppoffra Sveriges ära och frihet för
sådana chimärer. Krig har välgörande verkan, sade en. Segraren har alltid gått lycklig
framtid till mötes. Kulturen har sedan uppblomstrat. Det kan vara sanning. Men kanske
den beror på fientlighet mot tomrum. Där tomrum finnes, söker någon att fylla det. En
nation, som blivit utmattad av krig, får av naturen själv kraft att återhämta styrkan.
Vae victis! är en sanning. Ja, [om vi] vore vissa att såsom segrare utgå ur detta krig,
kunde ju för dem, som anse att ett krig kan medföra välsignelse, finnas någon ursäkt för
det. [M]en om man nu hyser en viss tvekan, huruvida vi verkligen skulle utgå såsom
segrare, skulle vi underkasta oss att vi bli besegrade och norska nationen få skörda
segerns frukter och bli åter lyckligt land, där kulturen på grund av krigets segrar går
framåt[?]
Dess krigsstyrka är stark nog, men vilken styrka har icke Norge mot oss. De anse
nämligen att de kämpar för frihet och oberoende. Men vad kämpa vi för[?] För några
villkor, på sin höjd för den s.k. äran. Jag tror [att] den, som kämpar för landets frihet
och oberoende har en ovedersäglig styrka på sin sida, och där betyder icke några 1000
man mer eller mindre, några dagars övning mer eller mindre, (ty vi hörde, att krigsdugligheten
uppskattades i dagars övning). Jag har den tanken, att de olika dagarnas övning
i krig som detta betyder bra litet. Där betyder den hos nationen inneboende kraften
och viljan att försvara sitt land mer än något annat.
Vi skulle gå [mot] okända faror, om [det] vore anfallskrig.
Ja, om herrarna studerar historien litet, torde icke finna att något anfallskrig varit
börjat. Alla krig [har] varit försvarskrig på ena eller andra sättet. 1788 var anfallskrig.
347