pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
som vi med allvar böra tänka på. Det gäller [för] oss att tänka på huru framtiden kan
komma att te sig för oss, bredvid ett folk, som så förrädiskt bryter sina förpliktelser, ha
så liten respekt för ingångna avtal, att [de] utav nyck eller fåfänga eller övermod, eller
[utav att] det faller dem lägligt, bryta sina avtal. Och tänka vi på den saken, då för oss
tanken lätt tillbaka till det motiv, som förelåg för unionens skapande. Det är helt naturligt,
att det svenska folket, som levat i fred efter 1814, som icke känt krigets fasor, icke
kan och har kunnat och icke kan nu sätta sig in i de skäl, som låg till grund för den union,
som skapades 1814.
Vi kan icke förstå så djupt som våra förfäder, som hade i många hundrade år lidit
under krigets mara, nödvändigheten eller behövligheten av denna union. [M]en kom
väl ihåg, att detta folk, som var nedtryckt i armod kan man säga, 1817 [sic!], då första
uppslaget, icke tvekade att offra sin sista skärv, att släppa till resterna av sin armé, att
släppa hela vårt lantvärn för att söka förverkliga det länge eftertraktade målet, en union
mellan Sverige och Norge. För det ville det offra det, ett land så innerligt försvagat,
nödvändigt att få denna union till stånd, och varför? Jo, därför att många års erfarenhet
hade visat dem, vad det betyder att på ena sidan ha Ryssland, på den andra sidan Norge,
Danmark. Det var för att vinna trygghet i detta hänseende, som de uppoffrade allt för
att vinna en union.
Skulle vi nu nödvändigt och utan vidare släppa den tanken, släppa den unionen, som
skapades av våra förfäder till vårt skydd, för våra efterkommandes skydd. Skulle vi
lämna omvårdnaden av halvön åt det norska folket, som har visat sig så i saknad av all
självbehärskning, av mogenhet. Skulle vi lämna ledningen åt dessa, när vi själva vet med
oss att vi på ett oupp lyckligt sätt gentemot utländska förhållanden [?] ha lett halvöns
öden, skulle vi kasta våra barn in i den virvel av oro och ovisshet, som en unionsupplösning
komme att medföra. Ha vi rätt till detta? Det sägs från håll, vissa håll, att vi skulle
vara högsinnade mot vår fiende, ty det lärer man nu kunna kalla det förra brödrafolket,
skulle möta dem …
Ja! För min del anser jag vi skola vara högsinnade mot våra krigsminnen, respektera
deras omsorg för sina efterkommande, högsinnade mot våra barn och icke genom vår
sorglöshet bringa olyckor och fördärv över dem; att vi icke skall låta vår svaghet, vår
slapphet [få] lägga grund för olycka och fördärv för våra efterkommande. Ty, mina herrar,
slapphet är det, det är missmod, det är trötthet. Och Norge och de utländska makterna
förstå det mycket väl, trots vad som har sagts från våra beskickningar: vi kan läsa
mellan raderna, att de förstå att vår eftergivenhet det är slapphet och trötthet, och det
skattas oss därefter, därom kan vi vara säkra.
Vad gör den enskilde, vad gör andra makter, när någon vill taga från [dem] deras
egendom. De försvara den.
339