pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Behöva icke mycket svara: exempel ur historien huru svårt det är för mycket starkare,
kraftigare, förmögnare folk att hålla sådana erövringar. Vi ha varken makt eller rätt att
på det viset söka upprätthålla tvångsunion. Men vill dock icke släppa tanken på att vi
två en gång skulle kunna komma tillsammans. Ligger för mycket naturligt i unionen för
att jag skall släppa den tanken och för att man skall stå såsom kastboll för större makt,
möjligen sönderslitning inom oss och med varandra. Har förhoppning att det skall
kunna enas, men då måste Norge gå igenom mycket förödmjukelse och Sverige måste
stärka sig betydligt.
Jag menar icke militärt, utan socialt och ekonomiskt. Ingen vill taga stöd med svag
rygg. I den mån Sverige visar sig kraftigt, kan det komma att drabba ett folk, som kommer
att råka ut för många äventyr.
När jag icke kan vara med för krig, blott se på två utvägar. Kan vägas, vilken man bör
taga?
Imperialistisk storpolitik räknar blott med krassa intressen, men den mera folkliga
politiken, som mera representerar fria stater, räknar med något annat än intressen. [D]är
räknas även med folks känslor och uppfattning. Är detta en sanning, måste vi göra klart
för oss vad verkan vårt beslut, den form det tar, nu kommer att ta åt olika håll. Det kan
icke nekas, att de upplysningar vi fått om svaren, ja, de kunde man gissa förut. Icke
svårt att leta sig till. Stodo klart på intressen, som för dem var klar. Gör upp med mesta
går, blott vi slippa orolig härd uppe hos er. Vill ni icke hjälpa till alls, icke kan ni icke
[sic!] begära vi skulle göra något. Dessa utlåtanden ha icke på mig gjort något så stort
intryck. På dem kommer, vad vi göra, icke verka mycket. Var och en gör som det passar
honom.
Viktigare är för mig den verkan, som vårt svar kan ha på Norge och Sverige. För
Norges del tror jag: intet har sårat mig så djupt från norsk sida, som vad jag vill kalla
stortingets listiga skrivelse. Där kände jag icke igen nordmannasinnet. Det, som de mest
förakta [är] att man så att säga böjer sig hur som helst och icke har vågat. I den svenska
upprörda sinnesstämningen blandar sig nog mycket känslor, mycket kan vara konst[lat]
uppdrivet, mycket kommer [av] att man känner att man fått rapp, vill slå igen. Men det
ligger dock något allvarligare i den frågan. Och det är nog, att det är så många som
känna djupt att här har frågan trängt fram och tränger ut. [O]ch är det något som
utmärker Sveriges historia, [är det] kamp för laghelgd och lagfrihet och frihet inom lagbunden
gräns, och när de två kränkas, är svensken mycket känslig för det. Det är en så
dyrbar känsla, att man får dock väl konsiderera den, innan man låter alltsammans rinna
ut i lösan sand.
Jag måste taga med både vad jag anser bättre rättsuppfattning och viss känslostämning
i vad jag …
337