pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Men, mina herrar, att under förhållanden som förestå med det som vi hört från
Norge uppställa någon union, tror jag icke vore praktiskt.
Det tredje alternativet staten [?] som man här skulle kunna tänka: det är allstaten
Skandinavien, provinsen provins av Sverige. I avseende på den tanken: vi äro icke mäktiga
att genomföra den. Det står absolut klart för mig att även om vi skulle kunna tänka
oss skapa något, icke mäkta upprätthålla. Detta moment, att upprätthålla: det är icke
något [med] vilket jag kan räkna. Kommer det andra faktum: denna fråga rör icke
endast förhållandet mellan Sverige och Norge, en fråga som vi på tu man [hand] ha att
avgöra, utan vi stå där såsom en länk i kedjan, äro beroende av en del makters omdöme,
och åtgärder. Jag kan icke neka till [att] den redogörelse vi fick på mig gjort ett starkt
intryck. Resultatet kan sammanfattas så: vill Sverige med vapenmakt upprätthålla en
union, skall det få det; vill Sverige icke, skall det finna sig i detta som faktum. Ja, så kan
en utomstående resonera. Så presenterar sig saken för den, som icke själv har känslan att
vara träffad av detta brott, och den, som icke lever under förhållanden, där folket har
också känt livligt, huru det har träffats. För den ter sig saken icke så enkel.
Det är något, som bör eftersökas och eftertraktas: kan icke på något sätt finna något,
varigenom svenska folket skulle känna sig icke endast plågat, något, som gjorde att
svenska folkets vilja, såsom den bör, kunde göra sig gällande.
Två vägar ha framstått för mig:
Mitt första intryck var detsamma, som flere uttalat. Det är olaglig handling, rättsbrott,
fördragsbrott. Vi taga icke befattning med detta. Först när i laga form beslut kommit
till stånd, är tiden inne. En sådan tanke skulle leda [till], att man ställer frågan på
framtiden, tidigast 1907. Den tanken övergav jag ganska snart såsom opraktiskt; tänkte
icke blott på förhållandet till utländska makter, utan tänkte ock på tillståndet under
tiden utan att unionen upprätthålles, utan att den vore borta. Tillståndet lika olidligt för
Sverige som blev för Norge …
Men jag kan icke ställa mig på rena passiva ståndpunkten (vilket jag minst kan efter
de diplomatiska). [D]å framträder såsom möjlig tanken i Wieselgrens [motion]. Visserligen
icke så, att man skulle proponera folkomröstning, men som vi måste säga där maktbeslut
är olagligt, d.v.s. ett storting, som var valt på annat program, det är det stortinget,
som beslutat det. Jag erkänner vad som kan tala mot ett sådant. Jag erkänner att jag för
min del icke har minsta tvekan om huru folkomröstningen skulle utfalla: jag vill icke
tala om folkomröstning, utan [om] ett storting efter nya val. Och därför kan man säga:
det har ingen reell betydelse, icke någonting. För mig, som ställer mig på rättens grund,
skulle det tillskapade i detta ligga däruti, att svenska folket icke erkänner detta brutala
maktspråk såsom rättesnöre; skapade själv en form. [Unionen] har intet värde, vi vilja
icke upprätthålla den. Vilja ha visshet att norska folket har denna vilja: den skall ge sig
tillkänna på rätt sätt.
335