pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
ande generationen, som man i många år utsått hat och bitterhet, ett hat som icke går så
lätt att utplåna.
Blir Norge självständigt icke ha vi vänta oss en fientligt sinnad granne, som icke
betraktar frågan avslutad med unionsupplösningen [så står det faktiskt]. Det enda, som
kan bereda relativt lugn på skandinaviska halvön är att vi verkligen genom våra handlingar
kunna bereda oss respekt hos norska folket. Det är ingenting annat, som efter min
tro, och däruti delar jag föregående talares mening, som verkar på Norge än att de se
den, som de ha haft göra med, med kraft hävdar den.
Vi har försökt två gånger, 1814, 1895. Vi sågo verkningarna, och vi skulle icke stå på
ståndpunkten [som vi] nu gör, om icke svenska politiken på så olyckligt sätt kastat om
några år därefter.
När jag talar om, att man bör med makt söka upprätthålla [unionen], är det icke
såsom något bestämt betonat [?], menar jag att den skulle upprätthållas icke i sin nuvarande
form. Att den går sönder, har icke berott på tvånget, utan på otillfredsställande
bestämmelser. Den skulle omformas med ett så stort tillmötesgående mot norska självständighetskraf
som öfverhuvud taget vore möjligt.
Velat framkasta detta till herrarnas övervägande: kunna vi stå till svars med att låta
unionen falla? Kunna icke med skäl i framtiden, då det blir vida svårare förhållanden på
halvön, den generation som nu lever säga: 1905 års män, de försummade ögonblicket:
då får vi draga följderna? I alla händelser skulle jag vilja såsom en bestämd föresats för
den politik, som man skall följa, den må gå ena eller andra riktningen, föreslå, att vi
måste göra klart för Norge både att vi ha goda viljan och vi ha makt att föra den viljan
igenom. Göra vi icke detta, kommer tillståndet på skandinaviska halvön att bli olidligt.
A f z e l i u s : Vi måste utgå från läge varuti saken befinner sig, och icke från något som
vi önska. Det som gör detta läge så tryckande och pinsamt, det är efter min mening två
omständigheter. Den ena är det att det enda naturliga, riktiga svaret på den kränkning
av unionsfördraget, som kommit till oss från Norge, vore det att vi upprätthöll unionen.
Jag erkänner för min del att om jag såge därtill någon som helst rimlig utsikt, skulle
jag anse detta vara rätta politiken. Skulle instämma med Åkerhielm. Det är bärande tanke,
stor tanke, vi göra något för framtiden, få upprättelse för det som träffat oss.
Men Åkerhielm sade själv: det är icke tänkbart att vi skulle upprätta den som nu finnes.
Det har visat sig omöjligt. Vi har själva utdömt den. Vad skulle sättas istället? En
union, tror jag han menat, som de svenska underhandlingsvillkoren angiva. Mina herrar!
Jag ber få säga, fast jag varit så stor unionsvän: det var med yttersta tvekan jag var
med om dessa villkor. Ty en sådan där tillintet [tre oläsliga ord] förefaller ju tror jag
skulle föra till friktion mot vilken förnuft skulle befogad [?]. Jag tror sådan union med
känslor och påtvingad, som utmärker unionen, skulle för Sverige bli tryckande.
334