pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
chefen för flottans stab, som framhöll liknande. Jag undrar efter dessa upplysningar, om
man icke är skyldig att mycket väl överväga om icke allt bör göras för att kunna upprätthålla
unionen, i första hand om detta kan göras på fredlig väg (ett uppslag därtill
givet i Wieselgrenska motionen), och den bör sålunda icke alldeles lättvindigt kastas åt
sidan.
Den andra frågan: äro vi försvarade om vi slopa den, utan att göra allt vad i vår makt
står att upprätthålla. Äro vi icke skyldiga att med vapenmakt upprätthålla den? Invändning
däremot. Man har sagt till början, det kan icke göras. Skulle möjligen kunna vinna
en seger, men icke tvinga Norge kvarstanna.
Jag vågar nu icke bedöma den frågan med något anspråk på auktoritet, men det förefaller
mig dock, som om en sådan seger alltid skulle kunna medföra att man hade uti sin
besittning den sydliga delen av Norge (Trondhjem) vore överlägsen till sjöss, skulle det
vara möjligt för Norge att ens någon längre tid stå emot? Det har sagts: Sveriges folk
huvudsak enigt om att aldrig föra anfallskrig. Ja, är detta anfallskrig[?] För min del
skulle jag betrakta såsom försvarskrig. Vad är det som är anfallet? Jo, det är unionen.
Vem har gjort anfallet? Norge. Om vi försvara unionen, föra [vi] icke anfallskrig, utan
försvarskrig i en vidare mening.
Det har vidare sagts: Norge bör äga sin fria självbestämmelserätt, icke utöva tvång
mot folk som vill leva sitt eget liv. Jag vet icke om det heller är riktigt resonerat. Det
helas väl måste sättas framför önskningar, som hysas av en del, i synnerhet när dessa
önskningar äro framdrivna på en agitationsväg. Är det så att vi i Sverige äro livligt övertygade
att unionens uppe[hållande] är nödvändigt både för Sverige och Norge, kan jag
icke förstå, att det skulle vara att bryta [mot] några förnuftsgrundsatser, om vi driva den
meningen fram, i fall vi verkligen behövde.
Det är väl för övrigt så att en nation, som anser att en sådan åtgärd är för dess tillvaro
nödvändig, den kan icke räkna på att förstås, om icke den med kraft hävdar den grundsatsen.
– Vad nu detta [att] utöva tvång mot Norge beträffar, detta kallas för tvångsunion
icke skulle upprätthållas, är det fullständig dom över 1814 [års] union, ty den var framdriven
med tvång. Jag har icke hört att någon [av] det skälet fällt någon förintande dom
över 1814 [års] män. Jag tror icke man kan uppvisa något, som kommit till stånd med
alla parternas fria vilja.
Att upprätthålla unionen med tvång skulle vara att omöjliggöra det samförstånd och
den vänskap mellan de båda folken, vilken dock är huvudsaken för de båda ländernas
framtida existens. Jag hoppas mycket litet på något framtida samförstånd och vänskap
mellan svenska och norska folken. Det har uti en motion här sagts att det skall nog gå,
bara nu levande generation med sina fördomar gått bort och kommit ny generation till
styret. Ja, då undras om man följt med förhållandena i Norge: i Norge nog så att den
som nu har styret, där kan nog finnas många, som hysa vänskap. Men just i den uppväx-
333