pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
för tradition, ett land starkare ju flere invånare det har. På samma gång [som] jag kan
fatta den, kan jag icke dela den.
Skulle icke resultatet kunna misslyckas? Lända till båda ländernas förfall och undergång[?]
Även om så icke skulle ske, tror jag övervägande delen av Svenska folket hyser
den uppfattningen, försvarskrig heligt, anfallskrig icke försvarbart. Krig mellan så nära
besläktade nationer innebär ännu mera fasaväckande än mellan andra. Tror icke denna
punkt behöver bli föremål för längre övervägande.
2) Med vapenmakt återupprätta unionen. Detta anser jag omöjligt för någon kunna hålla
på. En union, uppehållen med vapenmakt, kan icke tänkas. Den nuvarande har, säger
man, inneburit frön till undergång. Tror en ny, med tvång, skulle icke kunna kallas för
sann union.
3) Trana och Räf: Uppskov till nästa lagtima riksdag och nästa lagtima storting. Mycket
talar för det, för personer, som icke satt sig in i situationen. Efter upplysning, som har
lämnats, och som jag tror åtskilliga av oss delvis hade kännedom om förut. Tyskland
skulle icke längre än till årsskiftet: Österrike skulle föra samma politik; Ryssland ock.
Frankrike och England skulle icke låta sig nöja med att dröja längre än övriga makter.
Under sådana omständigheter är givet, att om man dröjer över årskiftet, har Sverige alldeles
kommit ur spelet. Förlorat våra trumf, som vi nu ha.
4) Wieselgren: ”Vänta på folkomröstning.” Om verkligen en folkomröstning kommer
till stånd, har man väl all möjlig anledning förutsätta, att den skulle ge samma resultat
som stortingsbeslutet. Då har man icke vunnit så mycket, ehuru jag medger något vore
vunnet. Men min övertygelse är att sådant resultat icke kommer till stånd: norrmännen
fasthölle vid: vi ha fattat vårt beslut, de svarade icke, drogo ut över årskiftet.
Då komma vi i den situationen. Eller ock svarade de nej. Då stode vi inför alternativet
antingen vapenmakt eller ock förlorat vår ära.
5) Tvinga Norge göra framställning om unionens upplösning. Icke kan man förutsätta,
att norrmännen skulle tvingas göra framställning. Vill de icke det, skulle man använda
vapenmakt: utgången vet man icke. Jag tror icke det förhållandet skulle berättiga till vapenmakt.
6) de Geer säger: Först uppsäga riksakten, sedan förhandla.
7) Regeringen: Först förhandla sedan uppsäga. Mycket svår sak avgöra, vilket skall vara
det bästa. Ur känslans synpunkt tilltalar företrädesvis det de Geerska: (se sista stycket sid.
3).
Detta var så bra, så att man skulle verkligen i första ögonblicket vara mest hågad för
det. Men jag tror icke vi böra överila oss i alla fall: se saken praktiskt juridiskt.
331