pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Nu hör man i alla fall överallt: den skall vi icke hålla på. Jag är tveksam om den kan
ha stor betydelse, ifall vi skulle med vapenmakt tvinga på dem ny union. Jag tror icke att
det lyckas. Jag har den tanken: nästan rädd att uttala den: om skall bli krig, kan det
hända, att det kommer till att sluta att en av [oss] upphör att vara nation. Norrmännen
de sluta icke ett krig som vi börja gent emot Norge, de sluta icke med det första. Och
äro vi så alldeles säkra, om vi skall börja, att vi bli segrande. Det är kanske icke så absolut
säkert. Serbien skulle besegra Bulgarien. [V]em skulle tro lilla Japan skulle besegra
Ryssland? Man får betänka sig mycket innan man kastar ut ett folk i en sådan sak som
krig.
En hel annan sak är om Norge skulle gentemot oss vidtaga en sådan åtgärd: då får
saken helt annan vändning. Få helt annan tanke om huru skall ställa sig. Men icke är
Sveriges folk i allmänhet [benäget att] gå ut i anfallskrig, men är fråga om försvarskrig,
tror jag vi skulle stå eniga.
Den skillnaden har mycket stor betydelse. Han inlade en ofantlig betydelse i detta,
vilken betydelse det har för befolkningen i landet. Vi ha sett med ledsnad; icke en som
icke känt en känsla av vrede. Mer och mer får man söka taga saken kallt, och kanske
känslor, som blossar upp i första ögonblicket kan komma att något lägga sig vid närmare
eftertanke. Vad skall ställas upp för mål? Ja, vi vill rädda Sveriges ära, kan herrarna finna
upp ett verksamt medel, tror jag alla äro med. Men om vi ställa upp målet, att icke
underhandla, med mindre Norge vill säga: vi äro villiga underhandla med Sverige om
upplösningen. Det tycker man är så enkel sak, det är billigt, men jag tror icke lätt att
göra det. Unionen är upplöst, det är faktum, det kan vi icke begära få underhandla om.
Annorlunda ställer sig saken om regeringen får bemyndigande att underhandla om
avvecklingen av unionen. [D]å blir annat, det kan de gå in på antagligen. Vad sker då?
Äro vi då beredda med vapenmakt tvinga – till vad? Icke till unionen kvar. Ja, det enda
vore att inkorporera. Jag har mer än en gång tänkt det vore det enda möjliga. Men då
kommer den tanken på en: det kan nog göras, men behålla det, det lyckas icke! Skillnaden
är för liten [? tiden?]. Det tror [jag?] det är. Det skulle vara utrota den nationen,
innan vore möjligt.
Ställningen så mörk den kan vara: vet icke huru föreställa sig saken ordnad. Tror icke
svenska folket villigt börja anfallskrig för chimär. [A]tt börja anfallskrig för att få norrmännen
säga: ”Vi har burit oss dumt åt,” det icke vara med om.
Men sätt upp reella punkter: de räcka att klarera, då kan man sätta vapenmakt
bakom. Vad som är givet är det går icke an att vi ställa oss som icke vore fråga om krig,
det kan komma ovetande: vi skall följa med norrmännens åtgärder, vidtaga detsamma
som de. 1
1 Clason har markerat detta avsnitt med några grova streck i kanten.
328