pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
För min del synes mig att vad som skett är av beskaffenhet att det är omöjligt att bara
från svenska folkets sida helt enkelt låta sig däri finna, utan i någon mån måste upprättelse
ges. Jag tänker vid denna upprättelse alldeles icke så att man skall fordra någonting
som gör Norge skada, jag fordrar icke annat än att man skall göra något som i någon
mån återger Sverige sin ära, och som alltså, djupare sett en ära för Norge att erkänna.
Icke någon lust bereda Norge en skada eller någon svårighet. Ser jag nu på vad som är
först att göras av regeringen, så syns mig som en man i någon mån har kanske missförstått
den Kungl. propositionen här första sidan, och också jag själv har missförstått den:
jag vill försöka tyda den på annat sätt.
När jag läste den prop. först, så fick jag intrycket, att regeringen föreslog att svenska
regeringen eller svenska riksdagen skulle inbjuda Norges storting till förhandling; att
det var svenska folket, som skulle göra anbudet. Det förolämpade folket göra anbudet
till dem, som gjort uppror. Man är dock icke tvingad till anlägga den meningen. Den
kan tolkas så, att man vill föreslå lämna åt regeringen fullmakt ingå i förhandling, jag
måste förutsätta, såvida Norge därom gör hemställan. Det är för ens känslor gruvligt
påkostande att ingå i förhandlingar med upprorsmän. Det är gruvligt påkostande, att
ingå förhandlingar med ett folk, som visat att det icke har respekt för sina egna grundlagar,
icke för grundlagsfäst kontrakt med det andra, icke för tro och loven och icke för
ed.
Men icke förty, ty saknas nödvändighet lär väl icke kunna förnekas, så är det väl nödvändigt
att ingå förhandlingar då man icke vill med krig upprätthålla eller rättare sagt
omforma unionen. Men för mig synes alldeles tydligt att det minsta man kan fordra av
det upproriska Norge det är att det skall gå in och begära förhandlingar och således
åtminstone i den milda formen erkänna att, vad det gjort, det är orätt gjort. Således förutsätter
jag, att det är de, icke vi, som skall bjuda förhandlingar.
Blir sedan fråga om villkoren, så är för mig blott en sak klar, och det är den, att
Sverige icke skall uppställa något villkor, utan med bestämd föresats att också genomdriva
det. Det är ju möjligt att uttala allehanda önskemål ... av annan art, men villkoret
skall icke uppställas utan med bestämd föresats att genomdriva det.
Ser jag nu på de av regeringen i dess P.M. framställa ämnen för förhandlingar, så
synes det mig, som om samtliga de 7 första äro av den beskaffenhet, att de icke kunna
utgöra villkor, om också de äro nödvändiga ämnen för förhandlingar. De äro allesamman
av ekonomisk eller kommersiell natur, allesamman av det slag, att om dem måste
alltid bli förhandlingar, men förhandlingar, vid vilka Norge har väl åtminstone lika stort
privat intresse som Sverige.
Av de av regeringen framhållna punkterna synes mig 8e vara enda av någon politisk
betydelse. Det är den angående neutral zon. Och vad då det innebär närmare, vill jag
icke nu inlåta mig på, men där synes mig vara givet ett uppslag, ty huru man än måtte
319