pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
för Sverige, ära, ett folks ära, det är en chimär, det är en uppjagad stämning, det är
något, som icke har verklig realitet. Ett folks ära, det är för folk detsamma, som för den
enskilde ett gott namn och rykte och ett gott namn och rykte det är en realitet, lika
verklig som vilken annan realitet som helst. Vad ett gott namn och rykte betyder, ja, på
den frågan kan jag svara (med katekesen): ”ett gott namn ... är en stor skatt, emedan
framgången i vår kallelse därpå kan bero.” Och ett folk har en annan kallelse än sina
materiella fördelar, ett folk har en kallelse i den stora folkfamiljen.
Under debatterna i tidningarna och även vid remissdebatten i riksdagens kamrar ha
två meningar gjort sig gällande rörande om förevarande saken. Den ena har uttryckts
mycket skarpt, att man skäms att vara svensk; den andra har uttryckts så; ett folks ära
kan icke kränkas av någon annan än vårt eget folk, det är icke Sveriges ära som blivit
kränkt, utan det är Norge, som kränkt sin egen ära.
Jag förmodar att herrarna med mig känna, att bakom dessa mot varandra synnerligen
skarpt stående uttalanden ligger någon sanning. Men lika viss som jag är därom, att det
ligger sanning bakom båda, lika viss är jag om att ingendera av dessa två innehålla fulla
sanningen, utan att man från bådadera hållen har gjort sig skyldig till en begreppsförblandning.
Man har förblandat de två sakerna: det ena en persons eller ett folks moraliska
värde, å andra sidan ett folks goda namn och rykte. Det är icke detsamma: jag kan
ha ett moraliskt värde, och jag kan bli utskämd och förtalad och ... inför all världen, det
sista minskar icke mitt eget personliga moraliska värde, men det gör [att det?] lägger
hinder i vägen för mig, och gör mig ur stånd att utföra den kallelse, som blivit mig
given i min ställning.
Det är frågan, när kränkning av ens goda namn och rykte begås. Om det kommer
någon [och] säger: ”du är ful som en apa eller dum som en gås” kan det icke vara en
personlig kränkning, ty det är varför de skälla. Det blir betänkligare: ”du är högfärdig
som påfogel” ty då begynner närma sig avsedda skäl, men kränkning begås då man
[oläsligt ord] om jämföra folk med något [oläsligt ord]. ”Jag är falskspelare eller menedare”,
då vill ingen kunna neka att den kränker min ära eller skadar mitt goda namn
och rykte och fördärva [det], såvida jag låter sådan sak opåtalad passera. Fråga kan bli
om huruvida man har rätt och plikt att låta sin ära kränkas huru långt som helst utan att
däremot reagera. Ja, jag känner väl den högstes auktoritativa ord, att om någon slår på
den vänstra, jag skall vända högra till, och jag tvivlar icke ett ögonblick på sanningen av
det ordet, men jag vet också att samma auktoritet har andra utsagor som visar att saken
alltid också har en annan sida, och då jag icke går längre än till de allra närmast efterstående
orden: så är det ”om någon tar från livrock, så låt ta mantel”; den, som sade, att
man har rätt att reagera, om man tar ett stycke land, kan icke förneka att man har rätt
och plikt att reagera om man tar från ett folk dess ära.
318