pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
søges gjennemført ved beslutning af norske statsmyndigheder”. 1 Denna besluts- eller
bevillningsväg är ingenting annat än Venstres gamla aktionstaktik från 1890-talet. Enligt
dess förespråkare fordras ingen lag för att upprätta ett norskt konsulatväsen. Gällande
konsulatlagar behöver varken förändras eller kompletteras på någon enda punkt. Det
enda som krävs är att Stortinget i form av vanligt beslut i plenum beviljar anslag till en
egen konsulär organisation. Därmed undviker man frågan om kungamaktens, i varje fall
enligt grundlagens bokstav, suspensiva lagveto. Ett bevillningsbeslut har kungen inte
ens någon formell rätt att sätta sig emot, eftersom han saknar veto i skatteärenden. Väljer
man beslutslinjen måste avgörandet falla omedelbart, utan procedurer och årslång
väntan (Castberg 1953:226).
Den 6 februari hade Stortingets venstreförening börjat diskutera den unionspolitiska
ställningen. Man hade varit överens om att gå till aktion på konsulatfrågan men något
oenig om vilken linje som skulle väljas. Enligt samtida dagboksanteckningar hade
enstaka personer med gruppledaren Carl Berner i spetsen anbefallt laglinjen. 2 Men
denna grupp hade fått stryka på foten. Efter hård press från Johan Castberg, Wollert
Konow, Harald Bothner och andra på partiets radikala flygel hade venstreföreningen
med alla röster utom två enats om den beprövade beslutslinjen. Beslut under denna session,
dvs. under våren 1905, och verkställelse under kommande budgettermin, dvs.
före den 1 april 1906, blev venstreföreningens paroll. Till denna uppfattning slöt sig
även de fyra socialdemokraterna. 3
De tre grupperingar som gick under namnet Samlingspartiet och som dominerades
av Høire hade hållit flera gemensamma möten mellan den 4 och den 14 februari. Ett
övervägande flertal hade så småningom kastat den hävdvunna förhandlingspolitiken
över bord och gått över till handlingslinjen. Den 14 februari, sedan regeringen annonserat
sin splittring, hade mötet mot tre röster och ett tiotal nedlagda accepterat ett uttalande
för aktion. Merparten av Høire hade därmed övergett sin ledare och statsminister.
Efter fjorton års bitter kamp hade partiets majoritet i princip kapitulerat för Venstres
aktionstrategi. Vilken handlingslinje som borde väljas hade man dock inte tagit ställning
till. 4
För att råda bot på den oenighet som fortfarande rådde tillsatte Stortinget den 21
februari ett specialutskott eller, som det hette i Norge, en specialkommitté. Dess överlägg-
1 Hagerup 1951:89 f. och Schøning 1950:297 f. samt Mellbye 1905: 11/2. Oscar Strugstad och Birger Kildal sluter
sig enligt Hagerups dagbok till laglinjen den 14/2 (Hagerup 1951:86, 79; se även Schøning 1950:300, 302).
Michelsen är enligt Castbergs dagböcker inne på bevillningslinjen den 2/2 (Castberg 1953:186; Schøning
1950:290, 1/2).
2 Castberg 1953:192 f.; Bothner 1987: 13/2; Bryggesaa, Dagbok 1903–1905, 6/2.
3 Castberg, 1953:193 och Bothner 1987: 13/2. Stortinget hade såväl vår- som höstsessioner. Budgetåret löpte
från den 1 april till den 31 mars. Se Danielsen 1964:98.
4 Pedersen 1905: 4/2, 6/2, 7/2, 11/2; se även Hagerup 1951:92 och Castberg 1953:200.
30