pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
Redan när man kring årsskiftet dryftat tänkbara unionspolitiska alternativ framkom
vissa meningsmotsättningar. Benjamin Vogt, som Hagerup dittills betraktat som en
lämplig arvtagare till statsministervärdigheten (Hagerup 1951:37), står inte alls främmande
för tanken att helt överge förhandlingslinjen och godta ensidig norsk aktion på
konsulatsaken. Aktionen bör då drivas enligt långa laglinjen, dvs. Stortinget beslutar om
en anordning med egna konsuler i form av en lag, som sedan föreläggs kungen för
sanktion. Om denne vägrar, får man utnyttja grundlagens § 79. Häri stadgas att ett stortingsbeslut
kan bli lag mot kungens vilja, om det i oförändrat skick antas på nytt av två
storting som framgått ur två på varandra omedelbart följande ordinarie nyval. Om man
betänker att stortingsval måste anordnas på sensommaren 1906 och 1909 och att de nya
stortingen måste samlas i mitten av oktober efter varje val, skulle en lag som folkrepresentationen
ger sin anslutning till år 1905 gå igenom mot kungens veto tidigast i oktober
1909 (Hagerup 1951:17 f.; Schøning 1950:276).
Så småningom börjar även Christian Michelsen bli lyhörd för aktionstaktiken
(Hagerup 1951:33 f.; Schøning 1950:384). När statsminister Hagerup föredrar regeringsuttalandet
i Stortinget den 8 februari, är sprickan inom regeringen fullt påtaglig.
Majoriteten förhåller sig avvaktande men sympatiserar med någon form av nya förhandlingar.
Minoriteten, dit förutom Michelsen och Vogt även en tredje person, Jakob
Schøning, bör räknas, är däremot inställd på aktion. 1
Under statsrådssammanträdena den 11 och 14 februari vidgar sig sprickan till ett
svalg, som inte längre kan överbryggas och hållas hemligt (Hagerup 1951:77 f.; Schøning
1950:299). Regeringen rämnar i två halvor. Hagerup, stödd av Sigurd Ibsen och
tre andra statsråd, förordar i första hand förhandlingar om en revision av unionsbestämmelserna.
Skulle de misslyckas, bör Norge vara berett att upphäva riksakten. Därmed
vore sammanslutningen förvandlad till vad den är enligt grundloven, en personalunion.
Av gemensamheten skulle endast det Bernadotteska kungahuset återstå. 2
Mot detta hävdar Vogt, Michelsen och Schøning samt så småningom ytterligare två
ministrar, att man omedelbart bör gå till aktion på konsulatfrågan. Inom denna grupp
av aktionsförsvarare framträder emellertid nya meningsskiljaktigheter, som kan benämnas
sekundära motsättningar i formfrågan. Därmed avses olika uppfattningar om vilken
sorts aktion som bör väljas. De kan sägas dominera norsk unionsdebatt från ungefär
mitten av februari fram till början av mars. Vogt och de två nyomvända statsråden
anbefaller långa laglinjen. Michelsen och Schøning rekommenderar däremot ”att sagen
1 Schøning beslutade sig enligt dagboken för aktion den 1/2 (Schøning 1950:290 f., se även 275, 283, 285 och
298 f.).
2 Hagerup 1951:88 f., 77 f.; Mellbye, Dagbog 1904–05, 11/2. Denna inställning delas av Sigurd Ibsen med den
nyansen, att han inte önskar några nya förhandlingar utan vill lägga fram de norska revisionskraven till principiellt
antagande eller förkastande. Se Castberg 1953:236 och Ibsen 1905.
29