pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
utrikesministern fick rätt att meddela konsulerna direkta föreskrifter samt befogenhet att
begära komprometterade konsulers avsättning.
Med stor bestämdhet avvisade den norska regeringen Boströms grunder. Den kunde
omöjligen tolerera att den svenske utrikesministern i svenskt statsråd hade möjlighet att
avsätta en norsk konsulattjänsteman. Det ”vilde påtrykke Norge et lydrigestempel”,
hävdade den med återhållen indignation (Hagerup 1951:12). Senare förkastade den
även det andra, från norsk synpunkt mera moderata svenska regeringsförslaget. Den
svenska statsledningens försök att koppla samman utrikesstyrelsens enhet med upprättandet
av ett eget norskt konsulatväsen hade därmed misslyckats. Ingenting kunde nu
längre hindra förhandlingarna från att stranda. I början av februari 1905 fick förhandlingspolitikens
nya fiasko en officiell bekräftelse (Weibull 1962:225 f.).
Enig norsk uppslutning bakom aktion på konsulatfrågan
Konsulatförhandlingarnas definitiva sammanbrott väckte en oerhörd uppståndelse i
Norge. Med förtrytelse hävdade politiker och pressmän ur alla läger att den svenska regeringen,
enkannerligen Boström, brutit sitt löfte i kommunikén om att upprätta en separat
norsk konsulatinstitution. Störst var besvikelsen på högerhåll. Där hade man ju
alltid varit samförståndsinriktad och satt sin lit till förhandlingar. Men aldrig någonsin
hade man närt så ljusa förhoppningar om en positiv utgång som nu. I mera radikala
kretsar blandades indignationen med lättnad och spirande förväntningar. Skulle Boström
gå i land med vad ingen venstreman hittills klarat av: att driva Høire över på
Skarneslinjen, aktionslinjen? I så fall ”ville vi nok en gang reise ham en bautasten på
Dovrefjell”, profeterade en framskjuten politiker i sin dagbok (Schøning 1950:285).
Vilka åtgärder borde då Norge vidta som svar på de Boströmska ”lydrikespunkterna”?
Fram till omkring mitten av februari dominerade alltjämt den primära motsättningen
i formfrågan. Den avgörande vattendelaren gick sålunda mellan dem som krävde
någon sorts ensidig norsk aktion på konsulatspörsmålet och dem som önskade förhandla
med Sverige, antingen direkt om upplösning eller om revision av unionsbestämmelserna
med tudelning som mer eller mindre klart uttalat alternativ.
I sitt meddelande till Stortinget den 8 februari om att förhandlingarna strandat uttalade
sig statsminister Hagerup påtagligt avvaktande i formfrågan. Han nöjde sig med att
inbjuda Stortinget till gemensamma överläggningar om ställningen. Därigenom hoppades
han uppnå ”det eftertryk, som ligger i at nationen skrider frem i samlet fylking”
(Heiberg 1906:2; Hagerup 1951:70).
De undvikande formuleringarna skulle kunna tyda på att regeringen inte var helt
enig om vilken unionspolitik man borde slå in på. Bevarat källmaterial bekräftar den
misstanken.
28