pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
Norge ansågs däremot status quo-punkten inte syfta på den nuvarande faktiska ordningen
för handläggning av utrikesärendena. Dess innebörd var tvärtom att vardera parten
fick behålla sin åsikt om problemet rörande utrikesförvaltningens organisation. Den
innebar alltså inte något uppgivande av Norges möjlighet att på egen hand upprätta
egen utrikesminister. De beslutade likalydande lagarna hade som följd härav bindande
kraft endast så länge den bestående gemensamma utrikesstyrelsen existerade. Om det
senare förhållandet ändrades, t.ex. genom ett ensidigt norskt beslut, upphävdes också de
likalydande lagarna (Weibull 1962:96 f., 177 f.).
Samlingspartiet och ”bare forhandling”
Inför stortingsvalen på hösten 1903 stod Venstre splittrat i sin inställning till kommunikén
och den fortsatta förhandlingspolitiken. En falang, anförd av den bergensiske
skeppsredaren Christian Michelsen, förenade sig med Høire och De moderate. I valstriden
gick de tre grupperingarna fram under beteckningen Samlingspartiet. Man krävde
att den svenska förhandlingsviljan skulle mötas med större uppriktig medgörlighet än
den sittande radikala regeringen ansågs ha gjort. Den första punkten på programmet
innehöll yrkande på ett eget norskt konsulatväsen med det förbehållet att utskiftningen
måste ske genom förhandling med Sverige. Återstoden av Venstre gick fram under
samma paroll i principfrågan men krävde att avgörandet under alla omständigheter
skulle falla under följande stortingsperiod. Partiet höll alltså dörren öppen för aktion.
Utgången blev en klar framgång för Samlingspartiet och förhandlingspolitiken.
Venstre led sitt första rejäla nederlag sedan 1880-talet. Med stöd av en absolut majoritet
i tinget kunde Høires ledare Francis Hagerup bilda regering. Med ljusare förhoppningar
än någonsin gick man från norsk sida vidare till förhandling om de likalydande lagarnas
utformning (Sars 1909:190–208; Weibull 1962:200 f.; Danielsen 1961–1962:303 f.).
Boströms grunder
Inom den svenska regeringen uppstod snart oenighet om hur långt man skulle gå norrmännen
till mötes. Det var i den klassiska sakfrågan, de fristående konsulernas förhållande
till utrikesstyrelsen, som motsättningarna kom i dagen. Främst gällde det huruvida
utrikesministern borde ha rätt att avskeda en konsul eller ej. Lagerheim, som var mest
tillmötesgående mot norrmännen, tvingades i november begära avsked. Trots detta
kunde någon enighet inte uppnås. Problemet löstes genom att man lät utarbeta två förslag.
Först lades det mest restriktiva, statsminister Boströms s.k. grunder, fram för norrmännen.
Häri krävdes som förutsättning för en uppdelning av konsulatväsendet bl.a. att
27