pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
§ 52.
Justerades protokollet för den 21 innevarande juli.
§ 53.
Sedan i öfverensstämmelse med utskottets beslut den 5 innevarande juli, § 25, utskottet
hittills fattat provisoriska beslut af innehåll härvid fogade, med litt. A, B, C och D
betecknade bilagor utvisa, beslöts nu att fatta definitiva beslut i ärendet.
Härvid framställde till en början herr friherre Åkerhielm, med hvilken herr Säve förklarade
sig instämma, följande förslag:
”att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att en uppfordran
ställes till Norge att frånträda stortingsbeslutet af den 7 juni 1905 och att, om
denna uppfordran icke efterkommes, det af Norge brutna unionsförhållandet skall med
anlitande af därför erforderliga medel återställas i en form, som kan finnas betryggande
för den skandinaviska halföns framtid.”
Herr friherre Åkerhielms berörda förslag blef af utskottet afslaget.
Härefter uppläste herr ordföranden följande efter sammanjämkning af de olika
meningarna slutligen affattade med ledning af öfverläggningarna inom utskottet sammanfattade
förslag till uttalande:
”Från Sveriges sida hafva upprepade försök gjorts att bevara och befästa unionen. Så
senast då H.K.H. Kronprinsen såsom unionsregent, med anslutning af det svenska statsrådet,
den 5 april 1905 uppmanade de förenade rikenas statsråd att, å ömse sidor utan
ensidigt fasthållande af förut intagna ståndpunkter, omedelbart upptaga fria och vänskapliga
förhandlingar angående en ny ordning af alla unionella angelägenheter med
den grundprincipen, att full likställighet mellan länderna bör sökas genomförd. Detta
anbud tillbakavisades från Norges sida.
Ehuru anbudet upprepades af svenska Riksdagen genom dess beslut den 3 maj 1905,
valde Norge – utan att dessförinnan till Sverige framställa förslag om unionens upplösning
eller ens uttala en önskan i sådant syfte – att gå revolutionens väg. I strid mot sin
egen grundlag och med brytande af riksakten har norska stortinget genom beslut den 7
juni 1905 förklarat, att Konungen upphört att fungera som norsk konung och att såsom
följd häraf unionen med Sverige är upplöst. Häremot måste Riksdagen inlägga sin kraftigaste
protest.
Genom stortingets beslut är unionen icke upplöst och den kan icke upplösas, med
mindre än att Sveriges Konung och Riksdag därtill lämnat sitt medgifvande.
I särskilda till Riksdagen afgifna motioner har framhållits, att Sverige icke borde
lämna sitt samtycke till unionens upplösning, med mindre det norska folket fått uttala
sig i ämnet, vare sig ett sådant uttalande komme att gifvas, på sätt en motionär ifrågasatt,
273