pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
svensk-norsk utredning rörande endast konsulatfrågan. Denna ståndpunkt stod i klar
motsättning till den sammankoppling av konsulat- och utrikesärendena, som man
envetet hållit fast vid under 1890-talet (Weibull 1962:41 f., 50 f.; Sars 1909:173–190;
Gjerløw 1935:222 f.).
Redan i juli 1902 kunde kommittén presentera ett betänkande. Några tekniska hinder
för att upprätta två fristående konsulatväsen med bibehållen gemensam utrikesstyrelse
hade den inte kunnat upptäcka. Utlåtandet var enhälligt. Mot bakgrund av 1895
års splittrade unionskommitté med dess fyra olika förslag framstod konsulatkommitténs
insats som en stor framgång för de förhandlingsvänliga.
Men enhälligheten gällde endast den tekniska sidan av saken. I den löpande texten
redovisade man meningsskiljaktigheter rörande centrala politiska spörsmål om utrikesministerns
och diplomatins förhållande till särkonsulerna (Weibull 1962:41 f., 50–67).
Kommunikén
Konsulatkommitténs betänkande följdes heller inte omedelbart av någon inbjudan till
egentliga överläggningar. Först efter ett halvår inleddes diskussioner mellan representanter
för de svenska och norska regeringarna. Efter segslitna förhandlingar kunde man
i mars 1903 offentliggöra en preliminär överenskommelse, den s.k. kommunikén. Däri
rekommenderades båda länderna att organisera egna konsulatväsen. Vartdera rikets
konsuler skulle höra under ”den myndighet i hemlandet, som detta för sin del bestämmer”.
Man hade även diskuterat de rent politiska villkor som man från svensk sida ställde
för att gå med på en lösning av konsulatfrågan efter de norska linjerna. Därvid hade
man ofrånkomligt kommit in på vad som från svensk sida ända sedan ”brodershanden”
1893 varit en centralpunkt i sakfrågan: konsulernas relationer till utrikesministern och
beskickningarna.
Efter många omredigeringar hade de kommitterade slutligen enats om följande
semantiskt slipade formulering: ”I det vi svenske och norske underhandlare sålunda
varit hänvisade att söka åstadkomma ett sådant ordnande av konsulatfrågan, som lämnar
status quo i avseende å ministerns för utrikesärendena och beskickningarnes ställning
orubbad, hava vi enats om, att förhållandet mellan ministern och diplomatien å den ena
sidan samt de särskilda konsulatväsendena å den andra bör regleras genom likalydande
lagar, som icke ensidigt kunna förändras” (Weibull 1962:93 f., cit. s. 95).
Redan från första stund tolkades emellertid den utstuderat avfattade kommunikén på
olika sätt i de båda länderna. I Sverige ansåg bland andra de båda huvudförhandlarna
Erik Gustaf Boström och Alfred Lagerheim att de likalydande lagarna band norrmännen
vid den existerande gemensamma utrikesrepresentationen under svensk ledning
intill dess denna efter förhandling och ömsesidiga beslut ersattes av en annan ordning. I
26