pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
Uppkomsten och utvecklingen af den kris, som utmynnat i den brytning i hvilken vi
nu befinna oss, är Eder bekant. Jag behöfver alltså ej ingå i en detaljerad redogörelse
härför. Det torde vara tillräckligt att framhålla de viktigaste hufvudpunkterna.
Sverige har som bekant vid flera tillfällen obetingadt erkänt att unionsförhållandena
borde ordnas på grundvalen af full likställighet mellan de båda folken. Senast i och med
sin mest auktoritativa form har denna princip fått uttryck i det af Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen, i egenskap af Regent den 5 sistlidne april, framlagda anbud att på sådan
grundval öppna nya underhandlingar, hvilket förslag vann godkännande såväl af Regeringen
som af Riksdagen i Sverige, men förkastades af den norska regeringen. Långt
ifrån att ansluta sig till detsamma föredrog man tvärtom i Norge att välja sin egen väg
och utan föregående öfverenskommelse genomdrifva en lag afsedd att upphäfva den
sedan unionens stiftande bestående gemenskapen i konsulatväsendet.
Då en dylik lag om upprättande af eget norskt konsulatväsen, som antagits af Stortinget,
den 27 maj förelades Konungen, förklarade Hans Majestät Sig icke finna lämpligt
sanktionera densamma.
Vid fattande af detta beslut har Konungen endast begagnat Sig af den af Honom på
grund af § 78 Grundlagen tillförsäkrade rätt med afseende å lagstiftningsfrågor. Där
säges uttryckligen att ”om Konungen ej godkänner ett af Stortinget fattadt beslut, återsänder
han det till Odelstinget, under förklaring, att han för tillfället icke funnit lämpligt
att sanktionera densamma.”
Statsråden inlämnade då sin afskedsansökan under vägran att kontrasignera protokollet.
Härigenom ansåg de sig kunna beröfva beslutet all laga kraft. Ett sådant påstående är
emellertid fullkomligt stridande mot såväl anda som bokstaf i grundlagen, i hvilkens
30:de § uttryckligen förbehålles Konungen ”att fatta beslut efter Sitt eget omdöme.”
Skyldigheten att kontrasignera är dessutom uttryckligen fastslagen i lagen, om icke för
annat så åtminstone för att tjäna som bevis på protokollens riktighet, under det att
ministärens afsikt var att genom sin vägran göra Konungens beslut om intet.
Men det är icke endast med afseende å inre frågor af konstitutionell natur, som
ministrarna hafva inkräktat på Konungens prerogativ; de hafva jämväl drifvit den satsen
att ej behöfva taga hänsyn till den andra unionskontrahentens rättmätiga intressen. Ifrågavarande
lag kan nämligen ej från opartisk synpunkt betraktas som rörande uteslutande
Norge: det gällde afskaffandet af en institution, som alltifrån unionens tillkomst funktionerat
för båda rikena. Lagen kunde förljaktligen icke genomföras utan att det andra
landets intressen däraf berördes. Förändringar i de för båda länderna gemensamma institutionerna
böra på grund af sakens egen natur genomföras endast under de former, som
i unionsfördraget föreskrifvas för ärenden, som angå båda länderna, det vill säga efter
gemensam öfverenskommelse.
255