pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
berättat för kungen att ett sådant möte skulle hållas, hade kungen genast frågat om jag
skulle komma med – – det antoge han borde vara naturligt. Jag kunde deraf förstå att
konungen öfvertänkt hvad jag annandag pingst i saken yttrat och nu önskade att jag
skulle äfven vid mötet framlägga samma förslag, som jag då underställt honom. Slutligen
bad mig landshövdingen S. sjelf tala med Pehr Pehrsson i Törneryd, andra kammarens
vice talman, som nästa morgon skulle anlända hit. Såsom förslagsställare borde jag
kunna göra det bäst. Och jag åtog mig detta.
Den 16 juni 1905
I dag på morgonen har jag samtalat med Pehr Phersson. Han förstod mig genast då jag
sade honom att med den slapphet, som beherrskade vårt folk, vår uppgift icke kunde
vara någon annan än att uttänka ett sätt för vårt återtåg, som ej ökade vår nationella
smälek mer än nödvändigt och ej innebure något för norrmännen kränkande. Jag funne
detta sätt tillvarataget i en fordran å folkomröstning i Norge rörande unionsupplösningen,
med förbindelse å vår sida att om flertalet af Norges folk röstade för den, låta den
utan något vårt motstånd genomföras. Han sade mig att han kände sig tilltalad af förslaget
och skulle närmare öfverväga det.
Och så talade vi om andra våra förhållanden här i landet.
I lördags morse (10.6), då jag gick upp till kronprinsen, sammanträffade jag å Norrbro
med sjöministern, statsrådet Palander. Under vårt samspråk uttalade jag min tillfredsställelse
med att det långa sträfvande, som kräfts för att få Göteborgsinloppet
befästadt, verkligen fått något resultat, så att norska flottan ej utan vidare kunde gå upp i
elfven och brandskatta Göteborg. Åh, sade han med sin lugna, färglösa stämma: ”det
behöfva vi väl icke befara!” – – Inför detta nya bevis på våra magtinnehafvares oförbränneliga
sorglöshet blev jag verkligen het. ”Huru djupt,” utbrast jag, ”måste vi ej ha sjunkit
i dådlös försoffning, då vi ej ens kunna tillro andra folk någon handlingskraft!” – –
Och dermed lemnade jag honom.
Två dagar senare, den 13ds, berättade mig byråchefen Victor Almquist att han af
bankdirektören Frölander hört antydas, det norrmännen förstärkt sin flotta genom att
från England inköpa ett par stora pansarskepp, större än våra största.
Visste ej sjöministern detta den 10 dennes? Eller ansåg han icke ens detta köp något
betyda? Huru kunde herr Frölander ha reda på hvad Sveriges sjöminister väl borde veta
men icke visste?
252