pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
revolutionssaken förherrska bland första kammarens ledamöter. Derom kunde han icke
gifva något besked, men lofvade att samla dem han kunde få tag i för att föra ”hur landet
låg”. Senare hade han träffat statsministern, som bedt att ock få del af resultaten. nu
hade han tillsammans med herrar Österberg och Almström kallat oss samman för att
höra våra tankar om hvad situationen kunde enligt vår mening kräfva, och utbad han
sig derjemte rätt att få till sagda vederbörande framföra våra uttalanden. Han föredrog
derpå en promemoria, innefattande flera förslagsmeningar, der de ytterligare alternativen
utgjorde å ena sidan krig, å andra sidan fogligt erkännande af Norges åtgärd att
afsätta kungen och spränga unionen; mellan dessa ytterligheter ställdes förslaget att med
vägran att förhandla med nuvarande norska regering kräfva den lagliga regeringens återinsättande
för förhandling om unionsupplösning, eller ock att jemte vägran att förhandla
med den lagliga regeringen foga erbjudande att låta dessa förhandlingar föras
mellan delegerade för de båda länderna. Slutligen hade dr Nyström härtill fogat förslag
om skiljedom.
Excellensen von Essen tog först ordet. Han talade varmt för alternativet om blankt
godkännande; det vore den enda värdiga. Dr Nyström förordade sitt förslag. Riksgäldsfullmägtigen
Östberg ansåg att urtima riksdagen borde inskränka sig till att instämma i
konungens och regeringens protest mot norska revolutionen, men i öfrigt låta lagtima
riksdagen 1906 öfverväga hvad som kunde vara att göra. Jag förklarade mig emot det
båda ytterlighetsalternativen; vårt folk store delat, det ägde ej en enig vilja och utan en
sådan vore ej rådigt att upptaga krig med ett enigt Norge. Excellensen v. Essen hade
sagt att den unionerna mellanhafvandet ännu 1893–95 kunde ha ordnats med svärdet,
men att nu vore det för sent. Deri ville jag instämma med honom: men att nu blott
godkänna Norges kränkning af konungens och Sveriges rätt, skulle i så hög grad sänka
vårt redan nog försumpade nationella sjelfmedvetande att det verkligen icke kunde vara
tillrådligt. Han hade ock erinrat om att vårt härväsen nu befunne sig i ett mycket försvagadt
skick; det gamla vore i upplösning, det nya hade än ej bragts till stånd. Äfven
detta vore sannt. Men både med hänsyn härtill och till den framtid, som skulle få till
uppgift att omhändertaga den skandinaviska enhetstanken och bilda en ny, en bättre, en
fastare union, borde vår uppgift för stunden vara den att anlita en väg, som kunde på
samma gång vara oss värdig utan att innebära något för norrmännen kränkande: den
vägen vore folkomröstningens. Vi egde rätt att fordra klart besked om den norska folkviljan;
den ådagalades bäst genom att hela folket finge uttala sitt ja eller nej vid allmän
omröstning; framginge af en sådan att Norge verkligen ville skilsmessa, att det ej blott
vore ett på förhandlingsprogrammet valdt storting, som ville spränga unionen, utan folket
sjelft – – då kunde Sverige med bibehållen värdighet låta den falla utan att sjelf samtidigt
falla för anklagelsen att ha pejlat feghetens, dåsighetens, sjelfförnedringens djup.
Jag ville derför förorda detta sätt att betäcka den stora unionella reträtten.
250