05.09.2013 Views

pdf-fil - Riksdagen

pdf-fil - Riksdagen

pdf-fil - Riksdagen

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

I. Unionsupplösningens förhistoria<br />

den Steenska aktionspolitiken åtminstone temporärt lidit ett uppenbart nederlag (Sars<br />

1909:118 f.; Gjerløw 1935:113 f.; Hadenius 1964:104 f.).<br />

Under den följande tvåårsperioden utnyttjade Venstre, som ju fortfarande hade absolut<br />

majoritet i Stortinget, alla tänkbara metoder för att komma den förhatliga ”svenska<br />

underregeringen” till livs. Stang och hans kolleger klamrade sig dock fast vid taburetterna<br />

i avvaktan på valet 1894 (Sars 1909:129–142; Gjerløw 1935:119–144). Då<br />

Venstre trots vissa bakslag lyckades behålla en hårfin absolut majoritet, begärde ministären<br />

att få avgå. Kungen tog då på nytt kontakt med Venstres ledande män. En hård<br />

press från regering och riksdag i Sverige, som höll fast vid att konsulat- och utrikesfrågorna<br />

måste behandlas gemensamt, kringskar monarkens möjligheter att finna en kompromiss.<br />

Regeringskrisen drog ut på tiden. Nervositeten steg.<br />

Den svenska statsledningen beslöt tillgripa den extraordinära åtgärden att sammankalla<br />

riksdagens särskilda deputerade, gemenligen kallade hemliga utskottet. <strong>Riksdagen</strong> sade<br />

upp mellanrikslagen om tullfri handel mellan länderna. Den antog också ett stramt uttalande<br />

om behovet av en skyndsam och fullständig revision av föreningsstatuterna. Det<br />

åtföljdes av en drastisk höjning av krigskreditiven. Det föreföll inte otänkbart att man från<br />

svensk sida förberedde en ”aktion” av svensk ultrahögermodell (Sars 1909:142–157;<br />

Gjerløw 1935:156–177, 182 f.; Hadenius 1964:198–252).<br />

Den hotfulla svenska attityden spred oro och osäkerhet i venstreleden. Drygt hälften<br />

av stortingsgruppens medlemmar övergav i realiteten partiets gamla ståndpunkt i formoch<br />

sakfrågorna. Tillsammans med Høire och De moderate gjorde partimajoriteten ett<br />

uttalande, som kunde tolkas så att de förordade underhandlingar om både konsulat- och<br />

utrikesfrågorna med sikte på egna institutioner men inom en bevarad gemenskap.<br />

Reträtten från aktion på enbart konsulatfrågan tycktes uppenbar (Heiberg 1906:81; Sars<br />

1909:156–163; Gjerløw 1935:178ff, 186 f.).<br />

1895 års unionskommitté<br />

Venstres mjukare hållning banade väg för 1895 års svensk-norska unionskommitté, som<br />

fullbordade sitt arbete 1898. Ej mindre än fyra olika yttranden lades fram. De norska<br />

høiremännen och de moderatkonservativa svenskarna hade enats om gemensam utrikesminister,<br />

svensk eller norsk man, ansvarig inför en gemensam riksrätt, vidare gemensam<br />

diplomati och samfälld behandling av de diplomatiska ärendena i sammansatt<br />

statsråd. Härutöver förespråkade svenskarna gemensamt konsulatväsen, vilket representanterna<br />

för Høire satte sig emot. De två återstående svenskarna, som tillhörde första<br />

kammarens ultrakonservativa majoritetsparti, gick på en ännu hårdare linje och föreslog,<br />

förutom det nyss nämnda, att kungens vetorätt i grundlagsfrågor skulle bli uttryckligen<br />

erkänd. De tre norska venstreledamöterna anbefallde däremot egen norsk<br />

24

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!