pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
Han blir dermed den förste, som efter unionens sprängning fullföljer förarbetet för ett
nytt skandinaviskt enhetsverk.
Jag lemnade honom fullt öfvertygad att han under intrycket af förhandlingarna med
hemliga utskottet i vintras fann intet annat vara att göra än att låta norrmännen få sin
vilja fram och upplösa unionen. Men jag har svårt att så fullständigt resignera. Åtminstone
gör jag väl något försök att få mitt förslag beaktadt af riksdagen; men jag vågar visst
icke tro att försöket lyckas.
Den 13 juni
I går, annandag pingst, fick jag tillfälle att fara ut till Rosendal, dit D.D. M.M. nu utflyttat.
Jag förhörde mig hos tjenstgörande kabinettskammarherren om konungen kunde
mottaga mig, han kunde det – och snart sutto vi i hans arbetsrum till höger om
salongen en trappa upp, inbegripna i samtal om de senaste dagarnes tilldragelser.
Att konungen djupt kände den förolämpning, hans norska folk tillskyndat honom,
behöfver u icke sägas. Han visste ju bäst hvad allt han gjort och velat göra för deras skull
– huru skulle ej då deras otacksamhet kännas för honom särande och tung! De svenska
trohetsbetygelser, som kommit honom till del hade väl gladt och värmt honom; men
harmen och sorgen öfver norrmännens gerning kunde de ej tillintetgöra. Han kände
sig i sitt innersta kränkt deraf.
”Tror E.Mt då verkligen”, frågade jag ”att hela norska folket är med om och gillar
sitt Stortings handlingssätt?”.
”Jag måste väl det”, sade konungen dyster”. Icke en enda röst i hela landet har ju
höjdt sig deremot.”
”Nej”, återtog jag, ”icke än; de ha ju blifvit öfverraskade, de, som många här i
Sverige ha blifvit det, och de ha än icke haft tid att sätta sig in i förhållandena. Men när
så skett, tror jag att meningarna skola kunna visa sig rätt delade. Och derför anser jag att
vi med nödvändighet måste kräfva klart besked ej af stortinget och dess konspiratörer
utan af hela norska folket; detta sjelft bör få tillfälle att genom allmän omröstning säga
ifrån om de vilja spränga unionen eller icke.”
På fråga af konungen utvecklade jag närmare min uppfattning i detta stycke; jag
ansåg att ett krav från vår sida på folkomröstning i Norge rörande unionens upphäfvande
eller fortfarande bestånd vore af vår nationella sjelfkänsla betingadt på samma
gång det tvunge norrmännen att med mera besinning pröfva denna lifsfråga för både
dem och oss. Dessutom skulle de utländska magternas erkännande af Norge såsom sjelfständig
stat genom denna vår åtgärd något uppskjutas. Äfven det borde vara af gagn;
ville norrmännen hastigt vinna sådant erkännande, låg det i deras intresse att gå in på
247