pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
allmänt känt det sätt, varpå norrmännen tillvägagått, såsom innebärande en djup förolämpning
mot Sverige. harmen har växt. Man har bedt mig skrifva något i pressen som
kunde väcka folket ur dess ömkliga dåsighet och tända eld i sinnena: men jag har vägrat.
Och då förre utrikesministern, general Björnstierna i Torsdags, d. 8 ds, vid vårt sammanträffande
utanför hans bostad å Sturegatan, uttalade sin förtrytelse öfver vår folks
lumpna förmåga att tåla hvilken förödmjukelse som helst, kunde jag blott konstatera
sagda förmåga. ”Hvar borde svenska flottan ligga i detta nu,” sporde vredgad den gamle
ex-ministern, ”om icke i Kristianiabugten! Jag sörjer öfver att ej ha qvar min plats i
riksdagen – då skulle åtminstone en röst sjunga ut med sanningen!” Jag hade dertill att
genmäla blott det att den rösten skulle bli utan all resonans – den skulle knappt bli uppfattad
såsom annat än ett kuriosum. Sextonhundratalets svenskar skulle förstått den –
icke våra dagars.
Men vaket minne af vår nationella dekadans i följd af 1864 års händelser har jag
emellertid öfvervägt om ej någon metod funnes för att minska den förödmjukelse, ett
blott och bart godkännande af norrmännens revolt för oss måste innebära. Jag har stannat
vid den tanken att svenska riksdagen borde såsom villkor för sitt erkännande af stortingets
åtgärder fordra en norsk folkomröstning för eller mot unionen. Det nuvarande
stortinget är valdt på förhandlingsprogrammet; genom sitt afslag å det svenska anbudet
om nya förhandlingar har Norges regering och dermed ock stortinget gått utöfver sin
fullmagt, och det borde derför vara i sin ordning att vi kräfde klart besked af norska folket
sjelft. Inför dettas samlade mening kunde vi lättare och med mindre vanheder släppa
unionen än om vi fogade oss blott efter stortingets öfvermodiga manöver.
Denna min mening ville jag underställa kronprinsens bedömande. Jag gjorde det
med det tillägg, att jag förmodade det icke vore omöjligt att genom utländsk påtryckning
få norrmännen villiga att tillmötesgå oss i detta afseende, då de ju icke behöfde
känna sig ovissa om omröstningens utgång. Stödda på den, borde det vara dem lätt att
begära vårt medgifvande till unionens upplösning. Men kronprinsens hyste inga förhoppningar
härom. Han vore viss att norrmännen skulle helt enkelt neka att vidtaga
den begärda åtgärden; och när vi icke voro benägna att anlita magtmedel för dess åstadkommande,
skulle ingenting vara att vinna med förslaget. Och så kommo vi in på frågan
om stormagternas uppfattning af unionssprängningen. Af djupt intresse var det att
få del af kronprinsens åtgörande och erfarenheter under sin vistelse i Berlin i hithörande
stycken. Jag bör ej uppteckna någon härom, åtminstone icke ännu. Men så mycket kan
jag säga, att kronprinsens åtgöranden och erfarenheter under sin vistelse i Berlin i hithörande
stycken. Jag bör ej uppteckna något härom, åtminstone icke ännu. Men så
mycket kan jag säga, att kronprinsen i sina bemödanden att få till stånd en ny upplaga af
1855 års novembertraktat skött sig som en verklig diplomat och sannerligen också förtjenar
att vinna den framgång, han för både Sveriges och Norges skull önskar att ernå.
246