pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
för första gången från officiellt svenskt håll principen om formell likställighet mellan
länderna i utrikespolitiken (Gjerløw 1935:103 f.; Hadenius 1964:77 f.).
Høire och De moderate såg i ”brodershanden” en möjlighet att lösa utrikesproblemen
i fred och samförstånd med Sverige. De hälsade den därför med tillfredsställelse.
Venstremajoriteten avvisade den däremot. Den höll fast vid att konsulatfrågan måste
behandlas enbart av norska myndigheter och oberoende av andra från svensk sida resta
spörsmål (Sars 1909:114 f.; Gjerløw 1935:110 f.).
I Sverige var förhållandet omvänt. ”Brodershanden” fick stöd av liberala kretsar i
andra kammaren. Däremot förkastades den av grupper som stod förstakammarhögern
nära. Regeringens förslag innebar likställighet endast i fråga om rättigheter, förklarade
opponenterna. Men för att gå med på gemensam utrikesminister, svensk eller norsk
man, måste Sverige enligt ett program som första kammarens konservativa majoritetsparti
antog fordra ej blott att diplomatins och konsulatväsendets enhet bevarades utan
framför allt att Norge åtog sig proportionellt sett lika stora skyldigheter som Sverige i
fråga om anslag till kungahus, utrikesstyrelse och gemensamt försvar. Vidare borde
kungens maktbefogenheter bli lika omfattande i Norge som i Sverige. Unionella
ämbetsmän och medlemmar av den ministeriella konseljen borde därför inte kunna
ställas till parlamentariskt ansvar inför Stortinget utan ansvara inför monarken. Kungen
borde dessutom få absolut vetorätt i norska grundlagsfrågor samt rätt att upplösa Stortinget
(Hadenius 1964:169 f., även 144, 178). Så utmanande antiparlamentariskt var
majoritetspartiets program att det sannolikt inte kunde förverkligas på annat sätt än
genom en svensk, krigisk aktion (Hadenius 1964:171, 81 f., 69 f.).
”Brodershanden” avslöjade således att norska högern och mera liberala eller vänsterorienterade
krafter i Sverige stod varandra så nära beträffande innehållet i en reform att
de i formfrågan kunde enas kring en förhandlingslinje. Den svenska ultrahögern och
norska vänstern stödde däremot, var och en i sin riktning, så omvälvande program att
de avvisade samtal och överläggningar. Enda möjligheten för dem tycktes vara ensidig
aktion. Denna märkliga konstellation, där en samförståndsinriktad, förhandlingsbenägen
svensk vänster och norsk höger bildade front mot en konfliktinriktad, handla-självorienterad
svensk höger och norsk vänster, skulle sedan komma att prägla unionsstriderna
ända fram till Norges secession den 7 juni 1905 (Vedung 1990).
Venstres andra aktionsförsök och dess följder
I april 1893 gjorde Venstre ett andra aktionsförsök. Den här gången lyckades monarken
förmå høireledaren Emil Stang att ställa sig i spetsen för en ny regering. Därmed hade
23