pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
den ock afseende; Gustaf Tamm, Filip Boström, Montgomery, Andersson från Sundsvall
och i mitt ställe Olof Melin från Göteborg ingingo med högsta röstetalen; närmast
under kom jag – Gustaf Tamm och Boström, enligt hvad de sjelfva sade mig, till en ledsam
öfverraskning. Men för mig var det blott till gagn. Jag kunde med full sanning
anmärka att min arbetskraft ej nu vore densamma som förr. Jag måste spara den. Och af
egen erfarenhet från mina forna år i Andra kammaren visste jag ju hur olämpligt det
vore för ett riksdagsparti att ha förtroendeembetsmän i sin styrelse. Man misstror alltid
deras sjelfständighet.
Sedan föredrogs partiprogrammet, godkändes till innehållet men skulle omarbetas till
formen; texten borde vara fortlöpande och ej afdelad i särskilda punkter. Denna dess
omredigering anförtroddes åt rådet med biträde af Ivar Afzelius, som gjort detta
yrkande, mig och Lagerbring. Vi sammanträdde för detta ändamål d. 9 Maj efter plenum
och vårt förslag blef derpå godkändt vid ett nytt sammanträde, som hölls kort före
riksdagens slut. Jag log åt den vigt, man lade vid denna vår manifestation. Ett program
måste finnas, det hör till utstyrseln – men ingenting läses hastigare och glömmes fortare
än just sådana produkter. Ett parti bedömes efter dess politiska uppträdande, dess klokhet
och kraft; der finner man proven[?] på dess karaktär och derom måste man i högsta
måtto bekymra sig. Skall vårt nya parti visa sig besitta de egenskaper, som för erkännande
i dessa stycken fordras? Jag vågar ej vara viss derom. Tiden synes mig lida brist på
personligheter.
Är detta icke oundvikligt när helst idéerna undanträngas af intressena?
Dagen efter uppe i kammaren kom l[andshö]fd[in]g Filip Boström till mig och förebrådde
mig min afsägelse qvällen förut. Jag sade honom att den varit fullt riktig; ty
emellan det nya partiet och mig bestode i de vigtigaste frågorna ingen verklig öfverensstämmelse.
Hade jag gått in i styrelsen skulle deraf intet säkrare blifvit följden än att
antingen jag ganska snart komprometterat partiet eller ock detta mig. Partiets flertal
bestode ju af alldeles samma personer som det Hugo Tammska kotteriet innefattat, och
jag hade ju aldrig trifts tillsammans med dem, vi skiljde oss ju oundvikligt i frågor som
för mig vore af den aldra största betydelse. Med allt uppskattande af några nya ledamöters
önskningar måste jag dock se saken som jag gjort och handla derefter. Bäst för mig
vore att stå så fristående som möjligt, äfven om jag nominellt skulle tillhöra partiet; och
för detta betydde min tillslutning i grunden ingenting, då det ju visste, att jag i hvarje
fall skulle låta bestämma mig icke af något partibeslut utan af mitt eget bästa förstånd
och samvete. Jag vore således icke ens en under alla förhållanden för partiet påräknelig
röst. Väl hade jag efter ett allvarligt uttalande till mig af Öfverste Ewerlöf, en person,
som jag högt aktade, ett ögonblick frågat mig om jag ändå skulle vara skyldig att ställa
mig till partiets förfogande såsom ledamot af dess förtroenderåd och dermed ock såsom
230