pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
huru, den tufva, på hvilken vår knarrande unionskaret välte. Det hjelpte icke att han
afgick ur ministären. Den äfven i svenska politiska kretsar alldeles okände man, som
efterträdde honom, kunde ej förändra norrmännens uppfattning af den politik,
Boström dock inaugurerat. Vi voro alla löftesbrytare och svekfulla män, änskönt vi icke
visste oss vare sig hafva lofvat något eller svikit någon.
Den 22 Maj afslutades riksdagen. Då vi efter att ha åhört predikan i Storkyrkan uppkommit
å rikssalen, hörde jag någon under vår väntan på statsrådets ankomst säga, att
der vore någon å drottningens läktare ehuru han ej kunde se hvem det var. Jag såg dit
upp; blott öfre delen af en isgrå hjessa syntes, det var tydligt att den, som var der, satt sig
å någon pall. Nu höjde han dock hufvudet – det var konungen. Han hade satt sig der
för att helt incognito öfvervara riksdagsafslutningen; det gjorde på oss alla ett eget
vemodigt intryck och flerahanda reflexioner bevittnade det.
Dagen efter hade jag besök af Leo Mechelin, den forne finske senatorn, som nu efter
sin landsflygt beredde sig att återflytta till Helsingfors. Han lemnade mig ett af honom
för ett par månader sedan affattadt utlåtande i vår unionella fråga[ 1 ], begärdt af prof.
Mittag-Leffler och af denne tillstäldt dels utrikesministern, gref Gyldenstolpe[,] genom
hans kabinettssekreterare, dels gref Gustaf Sparre och generaldirektör Krusenstierna, i
syfte att genom någon af dem nå kronprinsen-regenten eller konungen. Nu lemnade
Mechelin ett ex. deraf åt mig; det var åtföljdt af ett p.s., som från sedermera inträdt sakläge
betraktade frågan om hvad som kunde vara att göra. Då jag påföljande dag [24/5]
var uppe hos kronprinsen berörde jag detta utlåtande, men fann att han derom visste
ingenting; af de tre hade ingen framburit det. Nu kunde det icke ega någon aktuell
betydelse; om jag ej vetat det förut, skulle kronprinsens meddelanden låtit mig tillfullo
förstå det.
Han framförde till mig en helsning från Konungen att jag skulle efter slutadt
s[a]m]ma]nträde samma dag med Eugeniahemmets styrelse komma upp till honom. Jag
gjorde det. Huru tungt var det mig icke att mottaga de förtroenden, min så varmt älskade
gamle konung nu gaf mig! I detta samma hans arbetsrum hade vi under så många
år, under så många allvarliga situationer utbytt tankar och häfdat meningar icke minst i
den unionella frågan; nu stodo vi vid slutet. Och nu fanns ingen skiftning i vårt uppfattningssätt;
hvad han några dagar senare skulle komma att yttra i sitt norska statsråd var
hvad han borde och måste säga. Och hvad han nu uppläste för mig visade mig, att han
icke var oviss om hvad som sedan skulle komma att inträffa.[ 2 ]
1 Utlåtandet, se 33:55 (Sparres ppr).
2 Denna formulering tyder möjligen på att Wieselgren skrev ner denna notat efter 27 maj trots att den är daterad
27 maj. Han kan ju också handla om en renskrivning senare av en notat från 27 maj och att det i så fall gjorts ett
tillägg vid renskrivningen.
226