pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
tan för en diskussion i frågan. Kammarens tystnad skulle i Norge lätt uppfattas såsom
framtvungen och dess beslut derför ock väga mindre tungt; ett fritt meningsbyte, efter
hvilket voteringsresultatet skulle med en öfverväldigande siffra bestyrka kammarens
instämmande med kronprinsen-regenten, skulle gifva ett besked som icke kunde missförstås
eller förtydas. Hvilka af dessa båda vägar kammaren ville begagna kunde emellertid
försvaras; den af herr Billing förordade motsatte jag mig bestämdt: den skulle icke
anstå Kammaren.
Egendomligt nog svarade icke Billing; ingen annan upptog hans förslag, ehuru detta
naturligtvis uppgjorts af de ledande viljorna. De flesta af de sedermera uppträdande förordade
bifall utan diskussion; och mötet slutade med att förklara sig anse denna taktik
önskligast.
Den följdes ock, då ärendet dagen derpå förekom till behandling. Ett kraftigt ja till
svar på Talmannens proposition om bifall till utskottsförslaget var det enda ord, som
kammaren egnade detsamma.
Men under den yttre enstämmigheten dolde sig på många håll en stark missstämning
mot de ledande män, som härvid gjort sin vilja gällande. ”Många vredgades på dig,”
sade mig en af majoritetspartiet, ”för de skarpa ord du i går sade oss – men många tacka
dig; ty vi känna sjelva att det gått för långt.” Han menade: med partiledningens suveränitet
gent emot[sic!] de ledda.
I andra kammaren hade man nog ock tänkt sig att taga sitt utskotts betänkande utan
diskussion; men socialisterna, genom Branting, omintetgjorde detta. Jag åhörde diskussionen
och fann den temligen obetydlig; icke gjorde den hvarken skada eller gagn. Att
Branting vid ett senare tillfälle begagnade sig af Hans Anderssons i Nöbbelöf mindre
rediga uttalande om de två utrikesministrarne för att framställa honom såsom ”arbetarpartiets”
liktänkande, inverkade icke det ringaste på denne och ännu mindre på landtmannapartiets
ställning till frågan.
Den gick sin gång. Statsministern, exc[ellens] Boström, som genom sina hos oss väl
kända men alltid tolererade ”godsegaretag” blifvit så van vid dem, att han nog ej ens
sjelf märkte, när han anlitade dem, tillät sig använda dem äfven mot norrmännen; dessa
som till en början varit riktigt förtjusta i hans godmodiga sida, blefvo nu desto mera
upprörda och sågo på en gång ”storsvensken” i honom lifs lefvande[NN3]. Dermed
blef han ock föremål för deras oblidkeliga hat. Det berättades att då han ensam en gång
under konsulatförhandlingarna farit till Kristiania och der sammanträdt med norska
regeringens underhandlare, dessa mött någon punkt i hans förslag med invändningen,
att det dock icke vore dem nog att få del af hans mening; de ville ock höra svenska
regeringens. ”Jag är svenska regeringen!” skulle han då hafva svarat och slagit handen i
bordet. Sådant kunde nog, mutatis mutandis, hafva imponerat i Sverige; men i Norge
gick det alldeles icke. Och så blef Boström en dag, utan att han knappt sjelf förstod
225