pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
matiska taktik med halfqvädna visor och kringgående rörelser som från början så
bedröfligt utmärkt vår unionspolitik!
Den 27 maj 1905.
Då jag nu fortsätter dessa mina anteckningar har riksdagen hunnit afslutas; men oberoende
af den gå händelserna sin ödesdigra gång.
Den 1 Maj, en måndag, kallades första kammarens ledamöter att efter slutadt middagsplenum
sammanträda i kammarens klubbrum för enskild öfverläggning om det tillfälliga
utskottets betänkande i unionsfrågan. Så många kommo tillstädes att luften snart
blef tjock; vi funno att lokalen behöfde utvidgas!
Herr Chr. Lundeberg blef ordförande och ropade genast upp biskop Billing. Denne
talade länge och omständligt; hans mening var att man ej borde upptaga någon diskussion
i kammaren rörande den af utskottet behandlade frågan, utan skulle åt någon viss
lemnas i uppdrag att tala öfver den, dervid åtskilliga punkter borde särskildt betonas,
och sedan borde kammaren med denne allmänt instämma. Tydligt var att den afsedde
talaren skulle vara Billing sjelf. Efter honom tog generaldirektör Åkerman ordet; han
var obstinat och ville icke lofva att tiga; samma ställning intogo lektor Teofron Säve och
dr Carl Nyström – alla tillhörande det forna Alinska högqvarteret inom majoritetspartiet
och helt missnöjda med den nu inslagna tamare unionspolitiken. Men ingen riktade
sig särskildt mot den föreslagna enmansmetoden. Detta sade mig hur djupt den politiska
nivån i första kammaren sjunkit. Jag kände mig icke ega rätt att, som jag tänkt, blott
tiga, utan begärde och fick ordet. Så erinrade jag då att en representativ församling väl
icke vore förhindrad att utan debatt antaga ett förslag; det vore ju tvärtom första kammarens
sed att utan allt ordande godkänna utskottsbetänkanden, i all synnerhet om dessa
redan fallit genom afslag i medkammaren – och här förelåg ju ett i grunden likartadt
förhållande: genom kronprinsen-regentens slutförklaring i sammansatt svenskt och
norskt statsråd den 25 April hade ju frågan om nya förhandlingar rörande alla de unionella
frågorna förfallit och kammaren vore således väl försvarad om den utan all diskussion
genom utskottsbetänkandets bifallande betonade sin anslutning till kronprinsenregentens
den 5 April gjorda uttalande. Men att åt en talare formligen uppdraga att
framlägga kammarens uppfattning i en fråga, som faktiskt uppfattades ganska olika inom
Kammaren, skulle, syntes mig, innebära antingen en grundlagsvidrig tvångsåtgärd mot
de med de ledande olika tänkande, eller ock en dekorativ anordning som väl kunde
passa vid någon festlig stund å ett gymnasium, men som omöjligen kunde öfverensstämma
med värdigheten för en kammare, der hvarje särskild ledamot, derest han ville
tala, borde förväntas kunna tala och svara för sig sjelf. Icke heller hyste jag någon fruk-
224