pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
så till sin politiska färg i öfrigt olika personligheter som häradshöfdingen Gustaf Berg
och grosshandlanden John Lovén, ryttmästaren Bohnstedt och häradshöfdingen Hasselroth
m.fl. sade mig att jag uttalat hvad de tänkte.
Den 23 april 1905.
Dagen efter det ofvanstående skrifvits, hade jag just genomögnat min morgontidning,
deri kronprinsen-regentens maning till svensk-norska statsrådet stod återgifven, och
skulle sätta mig ned till frukosten, då ett telefonbud från kronprinsen ögonblickligen
kallade mig till slottet.
Han ville säga mig att svenska riksdagen icke längre finge vidhålla sin tystnad i unionsfrågan.
Han kunde ej alltjemt stå ensam, han behöfde riksdagens stöd. Väl visste han
att en motion om anordnandet af en unionskansler m.m. vore under förhandling inom
Andra kammarens samlingsparti – Sixten v. Friesen hade sjelf varit uppe hos honom
och frågat om han ansåge att den borde väckas – ; men det vore ju klart att hvad han
kände sig behöfva, var en sådan anslutning till sitt program, att detta verkligen kunde
göra sig gällande såsom Svenska folkets enhälliga mening. Kunde jag hjelpa honom härmed?
Jag trodde mig kunna säga honom att Henrik Hedlunds förberörda unionskanslersmotion
med sina sexton särskilda punkter redan undanskjutits; men detta vore icke nog,
situationen kräfde ett bestämdt uttalande, om hvilket båda kamrarna kunde enas, och
jag ansåge att sådant kunna åvägabringas genom en helt kort anslutning till kronprinsen-regentens
uttalande i sammansatta statsrådet den 5te ds. De meddelanden han
gjorde mig om ställningen i öfrigt kommo mig att frångå alternativet om något regeringsinitiativ
i saken; klokast syntes mig vara att motionsvägen anlitades.
En stund derefter talade jag med konstitutionsutskottets ordförande, prof. Blomberg,
i riksdagshuset; kunde ej utskottet med begagnande af sin motionsrätt sjelft väcka något
förslag i ärendet? Han fann det omöjligt, då meningarna inom utskottet voro mycket
delade i hufvudsaken; upplösningstanken hade sina förfäktare derinom. Senare på dagen
talade jag med Henrik Hedlund, som jemväl svarade undvikande, men i en biljett mot
qvällen bad mig tala med Sixten v. Friesen sjelf. Första kammarens vice talman C. Lundeberg
och ett par andra af majoriteten ställde sig lika tvehågsna; under förmiddagsplenum
den 8de stod allt på samma punkt.
Innan jag gick upp i aftonens plenum skref jag derför sjelf en motion i ämnet och
delgaf den först åt v. Friesen och Ernst Beckman. Dervid sade mig v. Friesen att samlingspartiet
höll på med ett förslag som afsåg att samla alla tre partierna i deras kammare
men som derför måste bli en kompromissprodukt, hvars lydelse först efter partisamman-
221