pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
enda trumslagares lif för unionens vidmagthållande. Häradshöfdingen Hedborg ansåg
deremot Särskilda utskottet böra ena sig om att tillråda ett nytt anbud om förhandling
rörande hela utrikesrepresentationen – men han möttes härvid af ett sådant gny af ogillande,
att han gjorde sin argumentation för förslaget rätt kort, tydligen i tro att den saknade
all resonnans i församlingen. Och så talade landshöfdingen, friherre Lagerbring,
litet grand om vallistan; men hans anmärkningar besvarades af ordföranden med erinran
om önskligheten af att den icke diskuterades.
När gnyet hejdade herr Hedborg, begärde jag ordet och erhöll det nu. Först meddelade
jag de närvarande det bref jag en dag i februari mottagit från en anonym ”nordman”
i Kristiania, antagligen en industriidkare, hvars harmfulla klagan visade att den
norska chauvinismen icke delades af hela folket, ehuru här som alltid de högröstade och
icke de tigande gjorde sig gällande såsom målsmän för folkviljan. Sedan erinrade jag om
att vi ej egde binda våra deputerade i hemliga utskottet likalitet som de egde binda oss;
det vore derför olämpligt att så som skett diskutera eventuella frågor och hvad som derå
borde af deputerade svaras. Ändamålet med vårt sammanträde syntes mig vara vida enklare.
Det förelåge ju redan ett svenskt unionellt program; ville vi sluta oss samman kring
detta eller ville vi det icke – det vore den fråga, som nu borde besvaras och som jag i
likhet med häradshöfding Hedborg ansåge böra besvaras med ja.
Det unionella programmet jag antytt vore kronprinsens skrifvelse. Han hade, en
ensam man, vågat framlägga det för det våldsamt upprörda norska folket, som i vrede
förkastat det, enär det af dem stämplades såsom svenskt. Skulle det då vara möjligt att vi
sveke honom, att vi lemnade honom fortfarande ensam, ehuru vi dock måste erkänna
att han med denna sin skrifvelse vunnit hela det Sverige, vi representerade, hela det
Europa, hvars sympatier för oss vore af så utomordentlig vigt? Jag trodde ej att Norge
nu skulle fråga efter vårt nya anbud; men det vore ej derför ändamålslöst. Det skulle visa
verlden att icke vi brutit unionen, utan att vi i det sista velat rädda den; kommande
erfarenheter kunde göra det för oss vigtigt att kunna konstatera detta. Således tilläte jag
mig mana till samling kring kronprinsen-regentens program; så handlade vi både praktiskt
och värdigt.
Min varma känsla för kronprinsen-regenten hade gjort mitt anförande varmt; det
helsades med ljudligt bifall och hvarenda en af de sedan uppträdande talarne anslöt sig
till detsamma. ”Kronprinsens skrifvelse med förbindelse att stå för alla deraf härflytande
följder” – det blef verkligen aftonens lösen. Gref Raoul Hamilton och landshöfdingen
Filip Boström voro bland de första, som anslöto sig till den maning jag uttalat; och om
än ingen resolution fattades, var det dock klart för oss alla att vi vunnit en sammanslutning,
som borde kunna stödja vårt hemliga utskotts deputerade vid deras blifvande
öfverläggningar. Jag märkte det äfven dagen derpå, då vid det jag kommit upp i kammaren
så många af dess ledamöter kommo till mig för att tacka för ”talet” qvällen förut;
220