pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
krossade Aftenpostbyråns fönsterrutor, gåfvo uttryck af ogillande för det den uppsatsen
fått plats i tidningens spalter.
Jag vill ej hugfästa hvad jag vet från kronprinsens vistelse i Kristiania. Det enda lilla
draget att excellensen Hagerup genast lät honom veta att ett ogillande af norska regeringens
åtgörande genom konsulatförhandlingsafbrottet, något, som Ibsen sagt honom
hafva tillåtit sig före afresan från Stockholm vid samtal med dervarande norska statsråd,
skulle ofördröjligen följas af ministärens afskedsansökan – det enda lilla draget må nog
tydligt teckna ställningen. Man visade sin regent yttre höflighet – men det var allt.
Hvarje ord måste han öfverväga; äfven ordens klanderfria betoning måste han egna
uppmärksamhet. Men han ålade sig ingen skrymtaktighet. Och om det ej i grunden
vore så ytterst bedröfligt skulle man ju kunna finna det löjligt att på hans öppna frågor
en af hans rådgifvare upplyste honom om de revolutionära åtgärder, man beredde sig på
att genomföra. Dynastien skulle tröstas med en personal-union, Sverige med ett försvarsförbund
och löften om växande välvilja – man tycktes ej förstå hur litet dylik
”tröst” af vederbörande uppskattades!
Kom så en dag den skrifvelse, genom vilken kronprinsen-regenten sjelf lade sin
mening i dagen. Utan att låta sig afskräcka af de hinder man uppställde mot dess offentliggörande,
ombesörjde han denna sjelf; med ett slag eröfrade han dermed hela Sverige
och allt Europa. Men Norge blott vredgades. Det hade ej sinne för mannamod under
furstekronan; derunder borde ju blott finnas en mannequin.
Hagerup gick och Michelsen kom; så återvände kronprinsen till Stockholm. Vi
mötte honom i stora skaror vid hans ankomst till centralstationen; han rördes vid att se
dessa många och höra deras hurrarop, ty han förstod hvad deruti innelåg. Och så kom
hans begäran om särskilda deputerade från riksdagen att med honom öfverlägga om
ärenden, dem han pröfvade borde hemliga hållas, såsom 50 § R. O. säger.
Aftonen före valet, således d. 21 Mars, sammankallades första kammaren till enskild
öfverläggning kl. 6.30 e.m. i jernkontorets lokal. Brukspatron Christian Lundeberg
utsågs till ordförande och meddelade den vallista, som uppgjorts och ”som ej borde diskuteras”;
diskussionen borde deremot röra sig om det politiska, det unionspolitiska
läget och hvad dermed kunde stå i sammanhang.
Först tog Olof Jonsson i Hof ordet. Han tänkte sig de förestående händelserna så att
då frågan om norska särkonsuler förelades regenten i norskt statsråd, så borde han säga
ja, men vid samma frågas föredragning i sammansatt svenskt-norskt statsråd så borde han
säga nej; hur det sen skulle gå, visste han icke att förutsäga. Sedan uppträdde prof. Fahlbäck
med ett väl utformadt föredrag, hvars spets var att finna i tanken på en blott personalunion
i stället för den ohållbara realunion vi tröttnat vid; men den tanken tilltalade ej
generaldirektören Lars Berg, som hellre ville låta hela unionen fara, då våra fäders
afkomlingar tydligen vore sådana stackare att de, såsom Fahlbeck sagt, ej ville ge en
219