pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
derhandlingarna blev resultatlösa (Sars 1909:59–68, 78–90; Hadenius 1964:21 f.; Gjerløw
1935:22–31).
Från 1891 upphörde enigheten mellan de båda norska partierna. I sakfrågan engagerade
sig Høire fortfarande för gemensam utrikesminister, svensk eller norrman.
Venstre började däremot verka för en särskild norsk utrikesminister, ansvarig direkt
inför stortinget. Inget av partierna, inte ens Venstre, gick dock in för unionens avveckling.
Men partierna skilde sig inte bara beträffande innehållet i unionsprogrammen. Det
rådde också oenighet i formfrågan, dvs. hur programmen skulle förverkligas. Høire ville
realisera sitt mål genom förhandlingar med Sverige. Venstre ansåg däremot att avgörandet
borde ske genom ensidiga norska beslut, genom ensidig norsk aktion (Gjerløw
1935:33 f.; se även Sars 1909:73 f.). Man kan alltså säga att Høire var mera samförståndsinriktat
medan Venstre var mera konfliktinriktat. Den fortsatta unionspolitiken
kom på ett karakteristiskt sätt att präglas av denna motsättning i formfrågan.
År 1891 bildade Det rene venstres (eller Venstres) ledare Johannes Steen en minoritetsregering.
Under valkampanjen samma år agiterade ledande venstremän för första
gången helt öppet för egen norsk utrikesstyrelse. Vid ett folkmöte i Skarnes i Hedemark
deklarerade statsrådet Wollert Konow (H) att egen norsk utrikesminister kunde
inrättas genom beslut i norskt statsråd. 1 Skarnestalet tycktes vittna om att förhandlingarnas
tid var förbi (Sars 1909:91 f.; Gjerløw 1935:40 f., 54 f.).
Konsulatväsendet konstrueras som problem
Trots att valet gav Venstre en absolut majoritet av stortingsmandaten, sköt regeringen
Johannes Steen utrikesfrågan på framtiden. I stället valde den att aktualisera det mera
begränsade kravet på särskilt norskt konsulatväsen. Den bedömning, som venstreledningen
här gjorde av vad som ur dess synvinkel var mest fördelaktigt att ta strid för, kom sedan
att ligga till grund för praktiskt taget all unionspolitik ända fram till unionsbandens
sprängning.
Till en början närde man på ledande venstrehåll vissa förhoppningar om att tanken
på eget konsulatväsen skulle vinna gehör i handels- och industrikretsar, som stod Høire
och dess allierade, Det moderate venstre (eller De moderate), nära. Detta skulle i sin tur
förmå partierna att sluta upp bakom kravet (Sars 1909:96 f., Gjerløw 1935:61–68). Men
alla förväntningar i denna riktning visade sig snart vara orealistiska. Man kunde inte
enas i formfrågan. Venstres stortingsmän slog fast att det avgörande beslutet måste fattas
1 Det fanns två Wollert Konow i norsk politik omkring 1900. För att skilja dem åt brukar man i parentes lägga
till amtet som de representerade, H (Hedemarken) och SB (Søndre Bergenhus). Här rör det sig om Konow
(H).
21