pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
partiets yttersta venster i början af riksdagen fattat på ett sammanträde, som utlysts för
upprättande af redan öfverenskomna listor till utskottsvalen och som derför var mindre
besökt, vållat mycken förtrytelse bland de uteblifna och inom landtmannaleden; man
ansåg det ”arrogant” att en tillstädesvarande hälft af partiet tillåtit sig en manifestation af
denna art i den så ömtåliga unionsfrågan, om hvars läge just då man ju icke hade klart
besked. Häraf blef emellertid en följd, att man också sjelf ansåg sig göra bäst i att tiga.
Kronprinsens ställning hela denna tid har varit mycket pröfvande och svår. Med djup
sympati har jag följt honom i de stämningar, som härunder beherrskat honom. Likasom
hans far före honom, har han behof af att tala med äfven andra än sina ordinarie rådgifvare,
då situationens allvar dertill föranleder; flera gånger under dessa månader har
han önskat samtala med mig för att under fyra ögon få beröra de vanskliga frågor, som
nu kräfva sin lösning. Det har gladt mig att vår uppfattning af dem varit så likstämmig;
och lika glädjande har det synts mig att han så modigt och lugnt vetat se kommande
eventualiteter i ögat.
Att han dagarne före sin afresa till Kristiania kände sig något nervös, var icke underligt.
Han var förkyld och hade feber, då jag en dag kort förut var uppe hos honom, men
han ville att jag innan han for skulle komma upp igen. Så gjorde jag på söndagsmiddagen.
Han hade då en stark förkänsla af de erfarenheter, som inom ett par dagar skulle
möta honom, och han sade mig att han kände sig behöfva det stöd, excellensen
Boströms dervaro skulle gifva honom, hvadan han tillsagt denne att följa med på resan
eller efter någon dag begifva sig dit. Jag ifrågasatte huruvida icke detta skulle verka för
norrmännen som en utmaning, hvilken de skulle känna sig uppfordrade att på antagligen
något mindre belefvadt sätt bemöta. Kronprinsen svarade att om än så skulle bli fallet,
skrämde de honom icke dermed. Det trodde jag heller icke; men en skymf mot vår
statsminister kunde vi ju icke lemna utan uppmärksamhet – och på hvad sätt skulle vi då
gå till väga? Vid hans samtal i samma fråga med första kammarens talman och vice talman
visade dessa sig hysa samma betänkligheter, dem särskildt gref Gustaf Sparre lifligt
betonade; och ehuru excellensen Boström, då jag för honom omnämde[sic!] samtalet
med kronprinsen, yttrade sig alldeles som denne, blef hans resa dock inställd. Att det var
klokt visade sig ju ock af yttranden i norska pressen.
Men nog sved det i mig att behöfva frånråda kronprinsen-regenten den enda åtgärd,
hvilken han kände sig behöfva i sin ensamma ställning bland ett revolutionärt folk. Och
då han bad mig i dess press inkasta ett förnuftigt ord, var det mig derför omöjligt att
vägra, ehuru jag ju visste att det skulle bli utan allra minsta verkan. Jag gjorde det ock
genom att till Aftenposten insända en uppsats, den de till min förvåning verkligen
genast intogo; flera svenska tidningar aftryckte den och många tacksägelser förskaffade
den mig, till och med från norskfödda – men icke förmådde den påverka sinnena i
Norge det allra minsta! ... om icke så, att några af de stenar, med hvilka man kort efteråt
218