pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
Att förhållandet efter det senaste [oläsbart genomstruket ord] händelserna afsevärt
förändrats kan vara ganska antagligt. Nu har helt säkert ett vida större stort antal af dem
hvilka i det längsta velat fasthålla vid unionen, öfver under det våldsamma trycket af
den patriotiska harmen sorgen och harmen öfver konsulatförhandlingarnas snöpliga
utgång begynt släppa hoppet om unionens förenlighet med det nationela själfständighetskravet.
Men det lär dock vara omöjligt att på förhand beräkna, hvilken huru stor
den latenta kraften hos unionsvänligheten ännu kan vara i Norge. Och vid sista[?]
Jag har tillåtit mig anmäla[?] yttra dessa reflexioner för det för att min åsigt om själfva
förhandlingsuppslagets beskaffenhet och därmed förbundna nödvändiga[?] åtgärder
måtte framstå så fullt motiverad som det är möjligt. Denna åsigt är nemligen att uppslaget
bör vara allvarligt och afse att verkligen leda till förhandling – ej blott att möjligen
förskaffa Sverige en fördelaktigare ställning i den europeiska opinionen.
Förutsättningen åter för
Huru Hvad bör då ett sådant förhandlingsuppslag vara beskaffat närmare besett innebära?
Här torde [lärer?] vara platsen att [två oläsbara ord, överstrukna] må först må vara
platsen att äfven för vår del afgifva yttrande på sätt utskottsmajoriteten gjort om två olika
former för samlevnad mellan de båda folken hvilka i den norska opinionen tillvunnit
sig ganska stor sympati. Dessa former äro dels en ren personalunion dels ett försvarsförbund.
En ren personalunion anse vi icke önskvärd. Dess nytta för Sverige är Jämföres en
sådan förbindelse med det tillstånd som uppkommer genom fullständig skilsmässa så äro
dess torde dess fördelar för Sverige äro befinnas obetydliga hvaremot dess nackdelar äro
ganska stora. Till de förra kan räknas en viss trygghet mot eventuela norsk dynastiska
förbindelser med utlandet dels en viss sannol viss sannolikhet för en viss garanti mot att
de två länderna skulle kunna råka i krigiska konflikter med hvarandra[,]dels möjligen en
måhända bibehållen bibehållande till en viss grad af den yttre prestige som den nuvarande
föreningen gifver. Men skall dessa möjliga fördelar motväges nästan helt och hållet
af den mycket stora sannolikhet till inbördes slitningar som en personalunion skulle
medföra. Att Eders K. H. betecknat en dylik förening såsom inacceptabel ur konungamaktens
synpunkt har gifvetvis ej heller undgått vår uppmärksamhet.
Ett försvarsförbund åter skulle ju i själfva verket innebära den yttersta realiserandet till
dess yttersta konsekvenser af just den ordning, som Sverige från svensk sida anses alldeles
förkastlig, nemligen ett samband mellan en gemensamhet mellan folken i afseende å
krig och fred utan något som helst samband i afseende å den politiken, hvaraf krig eller
fred kan bero.
Att det ifrågasatta uppslaget till förhandling icke bör göras så att förhandlingen skulle
kunna inrymma vare sig personalunionen eller försvarsförbundet anse vi således gifvet.
210