pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
har dock uppfattningen af Norges rätt att uppsäga det g gemensamheten i konsulatväsendet
och upprätta eget konsulatväsen många och starka skäl för sig. Och om tvifvel
[oläsbart överstruket ord] olika meningar i en liten sak kan finnas, [två oläsbara genomstrukna
ord] opinionen i konstitutionellt styrda och om sin egen nationela självständighet
måna länder torde lätteligen fälla utslaget till förmån för den mening som mellan
olika möjligheter låter anser folkets vilja böra vara bestämmande i en sak hvilken af detsamma
uppfattas såsom den hvilken något hvarmed den nationela självständigheten står
och faller.
Med denna åsigt om hvad de sannolika konsekvenserna af en sanktionsvägran – konsekvenser
af hvilka den förra är gifven oundgå[elig] ovillkorlig och den senare åtminstone
ganska möjlig – måste jag finna det så mycket angelägnare att något göres för att
föra frågan in på ett annat plan.
I H. K. H.:s framställning till utskottet yttras, att föga förhoppning torde finns derom
att ett svenskt förhandlingsuppslag skall accepteras från norsk sidan. Utan att vilja
bestrida riktigheten af denna farhåga anser jag mig dock böra betona följande.
Det kan tydligen ej ske på annat sätt än genom ett nytt uppdrag till förhandlingar på
bred bas. Utsigten för ett sådant uppdrag betecknas i H. K. H:s framställning såsom
ringa eller ingen. [Två oläsliga genomstrukna ord] Denna åsigt torde bero dels på
väsentligen sammanhänga med H. K. H:s uppfattning af den i Norge rådande allmänna
animositeten mot stämningen visavi unionen. och dels på uppfattningen af det tillfälliga
sakläget.
I det förra detta afseendet har jag emellertid en från H. K. H:s uttalade uppfattning
afvikande åsigt. Efter min mening, grundad på personlig en ej så alldeles ringa bekantskap
med personer och kännedom om tänkesätt inom skilda grupper i Norge, finnes –
eller har åtminstone före konsulatförhandlingarna strandande inom vida lager af Norges
befolkning funnits – en ganska stor stark öfvertygelse om unionens nödvändighet för de
båda folken. Och ännu äfven vid nuvarande tidpunkt att det är min fasta öfvertygelse
förvissning att äfven vid nuvarande upprörda förhållanden unionen ingalunda är dödsdömd
i nästan hvarje norrmans sinne.
Förhållandet är efter min mening att de norska själfständighetssträfvanden hvilka tid
efter annan i olika frågor låtit sig för[??] uppframträdt ock i vissa punkter vunnit framgång
segrat blifvit förverkligade alldeles ej kunna betecknas såsom framgångna ur en
enhällig och målmedveten sträfvan efter tendens till unionens gradvisa försvagande och
upplösning. Hos en del i vissa folk en mycket stor del [oläsbara ord överstrukna] af dem
som lett eller anslutit sig till dessa sträfvanden har utan tvifvel funnits en sådan med
medvetenhet tendens. Men hos en annan del och äfven hos den i de flesta folk en
mycket stor del af dem som understött samma sträfvanden har tanken på helt visst uteslutande
varit fäst vid själfständighetens förverkligande inom unionen.
209