pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
sträfvanden[,] har utan tvifvel funnits en sådan tendens. Men hos en annan del af dem,
som understöder samma sträfvanden, har tanken helt visst uteslutande varit fäst vid själfständighetens
förverkligande inom unionen.
Att förhållandena efter de senaste händelserna afsevärdt förändrats kan vara ganska
antagligt. Nu har helt säkert ett stort antal af dem, hos hvilka upplösningstanken tillförene
ej vunnit insteg, under det våldsamma trycket af den allmänna besvikenheten
öfver konsulatförhandlingarnes misslyckande begynt släppa hoppet om unionens förenlighet
med det nationela själfständighetskrafvet. Men det lärer vara möjligt att på förhand
beräkna, huru stor den latenta kraften hos unionsvänligheten dock ännu kan vara
i Norge.
Vi hafva tillåtit oss framföra dessa reflexioner för att vår åsigt om själfva förhandlingsuppslagets
beskaffenhet måtte framstå fullt motiverad. Denna åsigt är att hoppet om
framgång ingalunda bör på förhand uppgifvas utan att uppslaget bör vara afse att verkligen
leda till förhandling – ej blott att möjligen förskaffa Sverige en fördelaktigare ställning
i den utländska opinionen.
Hvad bör då detta uppslag närmare besedt innebära? Här må vara platsen att äfven för
vår del afgifva yttrande på sätt utskottets majoritet gjort om två olika särskilda former
för samband mellan de båda folken, hvilka i den norska opinionen tillvunnit sig ganska
stor sympati. Dessa former äro dels en ren personalunion dels ett försvarsförbund.
En ren personalunion anse vi alldeles icke önskvärd. Jämföres en sådan förbindelse
med det tillstånd som uppkommer genom fullständig skilsmässa så torde dess fördelar
befinnas obetydliga, hvaremot dess nackdelar olägenheter äro högst afsevärda. Till de
förra kan räknas dels en viss trygghet mot eventuella norsk-dynastiska förbindelser med
utlandet[,] dels en viss garanti mot att de två länderna skulle kunna råka i krigiska konflikter
med hvarandra[,] dels måhända bibehållande till en viss grad af den yttre prestige
som den nuvarande föreningen gifver. Men dessa möjliga fördelar motvägas nästan helt
och hållet af den mycket stora sannolikhet till inbördes slitningar, som en personalunion
skulle medföra. Att E. K. H. betecknat en dylik förening såsom icke acceptabel ur konungamaktens
synpunkt hafva vi ock nogsamt bemärkt.
Ett försvarsförbund åter skulle ju i själfva verket innebära realiserandet till dess
yttersta konsekvenser af just den ordning, som från svensk sida anses förkastlig, nemligen
en gemensamhet mellan folken i afseende å krig och fred utan behörigt samband i
den politik, hvaraf krig eller fred kan bero.
Att det ifrågasatta uppslaget till förhandling icke bör göras så, att förhandlingen skulle
kunna inrymma vare sig personalunion eller försvarsförbund anse vi således gifvet.
Innan vi öfvergå till en positiv utveckling av hvad vi anse det efter vår mening bör
innebära, skola vi emellertid tillåta att upptaga en annan fråga, som inom utskottet ställts
i ett visst samband med förhandlingsspörsmålet.
205