pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
De förenade rikenas utrikesförvaltning
Det konkreta konfliktämne som blev den direkta anledningen till unionens undergång
har sina rötter i en problematik, som aktualiserades redan på 1880-talet. I centrum stod
frågan hur de två länderna skulle ordna sina officiella förbindelser med främmande
makter. Skulle den dittills gemensamma utrikesstyrelsen, diplomatin och konsulatkåren
fortfara att vara gemensam och hur skulle i så fall inflytandet fördelas mellan de båda
staterna? Borde det måhända i stället ske en uppspaltning på särskilda norska och särskilda
svenska utrikesorgan? Det var dessa frågor som man nu på allvar tvingades ta ställning
till.
Enligt riksakten av år 1815, som ju innehöll regler för hur föreningen skulle fungera,
skulle ärenden, som var gemensamma för Sverige och Norge, handläggas i s.k. sammansatt
statsråd (Sveriges grundlagar etc. 1903:130 f.). Utrikesfrågor var emellertid
enligt såväl regeringsform som grundlov helt undantagna från handläggning i statsråd.
Hur denna grupp av samfällda angelägenheter skulle skötas fanns det inga föreskrifter
om. I praktiken kom de att handläggas av kungen, som ju var både Sveriges och Norges
statschef. Till sin hjälp tog han den redan existerande svenska utrikesförvaltningen. De
förenade rikenas utrikesminister var därför en rent svensk ämbetsman, utnämnd i
svenskt statsråd och avlönad ur svenska statskassan. Utrikesdepartementet var också en
svensk institution.
En något annan ställning intog diplomatin och konsulatväsendet. Här gällde inte den
svenska grundlagens regler för ämbetstillsättningar. Posterna stod öppna för såväl norrmän
som svenskar. Diplomatiska kåren och konsulatbeskickningarna fick därför en
mera unionell karaktär.
Beslut i ärenden med utrikespolitisk anknytning kom således att fattas av kungen i
den svenska ministeriella konseljen. Förutom monarken bestod den av den svenske utrikesministern
och ett annat svenskt statsråd samt den norske statsministern i Stockholm.
Styrkefördelningen var alltså två svenskar mot en norrman. Olikställigheten markerades
ytterligare av att svenskarna ägde säte och stämma i konseljen i kraft av klara grundlagsbestämmelser,
medan den norske representantens närvarorätt härrörde blott ur en
kunglig resolution. Ingen författningsklausul hindrade därför kungen från att återta
resolutionen och neka norrmannen tillträde. 1
Även beträffande närvarorättens omfattning befann sig den norske ministern i underläge.
Han tilläts delta, när ärenden rörande enbart Norge eller de båda staterna gemensamt
skulle avgöras. Däremot fick han inte medverka, då rent svenska problem
avhandlades. De två svenska representanterna bevistade å andra sidan alla sammanträ-
1 Sveriges grundlagar etc. 1903:6 och 8 (RF § 7 och 11), 130 (riksakten § 5); Kongeriget Norges grundlov etc.
1898:10 och 12 (NG §§ 28 och 38); Granfelt 1930:46 f., 62 f.; Danielsen 1964:287 f.
19