pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
Skiljas – äro vi då komna derhän? Nej svarar man; vi vilja det icke. Vilja norrmännen
det, må de göra det; må de bryta unionen. Det är revolution ansvaret är deras.
Utan tvifvel. Men äro vi dermed forsvarade. Är icke unionen också en del af vår
statsförfattning. Äro vi icke pligtiga att upprätthålla den. Om vi icke vilja göra det med
magt, böra vi icke uppbjuda våra yttersta krafter för att hålla den upprätt? Skola vi med
händerna i kors åse huru i ett ögonblick af uppbrusning denna sista stora politiska tanke
som vi tagit i arf, ödelägges. Efter min mening kunna vi det icke. Vi måste kunna säga
att vi icke lemnat något oförsökt som kunde leda till att bevara unionen. Vi måste söka
framkalla samma ansvarskänsla å andra sidan. Vi måste än en gång vara [utelämnat ord].
Men hvilken union? Vi måste ha klart för oss att när vi gå till en sådan förhandling, vi
icke få göra det med den tanken, att vi skola sätta igenom vår önskan eller hvad vi afse
vara en [?]. Utan vi måste gå dertill med det fasta uppsåt att en ny union skall skapas att
pröfva allt utan fördom och söka åstadkomma något, som visserligen icke är det som vi
skulle önska men som dock lemnar realunionen i dess hufvudsak orubbad. Vårt program
är i hufvudsak gifvet: gemensamhet i förhållande till utrikes makter. Deraf följer
att vi icke kunna finna os i en personalunion, att vi icke äro villiga att låta unionen
öfvergå i ett förvarsförbund. Deraf följer vidare att vi icke kunna vara med om två utrikesministrar.
Kan nu något sådant realiseras? I det nuvarande uppbrusningens ögonblick helt visst
icke. Norge skall ha sin ”rätt” om det ock skall taga den. Men vid lugnare besinning
kan det dock hända. Huru skall denna framkallas?
Jag tror knappt att det är möjligt på annat sätt än att Norge sjelf får välja. Antingen en
realunion, med hvilken Sverige kan nöjas eller ingen union alls. På ett sådant program
skall norska folket gå till val och bestämma sitt eget öde. Unionen är till båda folkens
nytta och välfärd. Men det är Norge som dervid har det största intresset. Att mot Norges
önskan upprätthålla unionen är icke öfverensstämmande med vårt intresse. Det är
en källa mer till svaghet än till styrka. Bättre då att skiljas – men i samdrägt och frid och
räkna att dessa gemensamma intressemåls tyngdkraft, som dock är starkare än papper
och akter, skall hålla oss tillsammans oaktadt vi gå hvar sin väg.
Att fortfarande processa på basis af gällande unionsurkunder, det är en unionslycka,
som jag tror att vi böra bespara både oss sjelfva och Norge. – Striden är olöslig, då ingen
domare finns, som kan slita den med dom som eger laga kraft. Vi måste slita den sjelfva
med vapen, med magt! Om vi också ville det, skulle deraf ngt godt komma?
186