pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
När man vill bedöma denna fråga är det icke nog att taga hänsyn till svenska önskningar,
svensk uppfattning. Man måste också räkna med norsk unions uppfattning. Man kan
ogilla den aldrig så mycket. Man måste förstå den. Ville man framtvinga unionens upprätthållande,
vore det naturligt att man för sitt handlingssätt hade den uppfattning, man
här i landet anser vara den rätta; men om man eller då man icke ville använda tvång eller
magt måste man ställa frågan så: hvad är det som båda länderna kunna antagas vara
med om. Kan något sådant icke uppnås, då är det vida bättre att vi skiljas i frid än att vi
försöka under ständigt split, ständiga kriser upprätthålla unionen.
Den norska uppfattningen har alltid varit till sin tendens motsatt den svenska. Den
svenska har sökt stärka unionen, den norska att häfda Norges rikes sjelfständighet. Det
är ju gifvet att när två riken förenas i en realunion, detta icke kan ske utan att hvarderas
sjelfständighet i någon grad får underkastas jemnkning. Sverige har på grund af förhållandenas
makt haft mindre känning af detta tryck, Norge har derutinnan visat en ömtålighet,
som vi mången gång funnit barnslig. Följden har varit att vi sträfvat att vidga
unionen, Norge att, reducera den. Unionsakten kodex!
Detta är unionens historia. Det har funnits tider då äfven i Norge förnummits villighet
att stärka och ordna unionen, men denna rörelse har alltid varit öfvergående. Den
nationella känsligheten har rest sitt hufvud, och kommit allt att stranda. Vi ha haft Unionskommitteer,
förhandlingar inom statsråden allt förgäfves. Det har varit ett rent Sisyfosarbete.
Jag skall här icke undersöka, huruvida detta arbete, på annat sätt skött, kunnat krönas
med bättre framgång; det lönar föga att nu söka mästra hvad som gjorts och hvad som
försummats. Jag skall icke ens gå in på den senaste förhandlingen och hvad dervid kan
hafva å ena eller andra sidan felats. Jag önskade aldrig denna förhandling och väntade
mig deraf aldrig något positivt resultat. Men visserligen anade jag icke att resultatet
skulle blifva det, inför hvilket vi nu står.
Vi måste se situationen sådan den är, icke sådan den bort eller kunnat vara. Hvilken
är den?
Norge fordrar sin rätt. Hvilken är denna. Full likställighet? Full sjelfständighet. Det
förra är naturligt, det vilja vi gifva Norge. Men full sjelfständighet är med en realunion
omöjlig. I de stycken, der gemensamhet finns, der kan icke det ena riket ensamt råda,
det måste medge det andra medbeslutanderätt. Det är endast under den rena personalunionen,
en dylik absolut sjelfständighet är möjlig.
Är det nu detta som Norge vill? Utan tvifvel är detta nu uppfattningen hos en stor
del af norska folket. En sådan unionsformation tror jag icke vara till lycka för någotdera
folket. Den är endast ett medel att täcka öfver skilsmessan och den skall aldrig grunda
någon varaktig samdrägt. Är detta det enda som Norge kan finna sig i, så är det bättre
att skiljas.
185