pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
hållas med vapenmakt. Och det svenska folket skulle genom ett sådant steg icke förlora
i aktning hos dem, hvilkas aktning är värd att eftersträfvas.
Inom utskottet har emellertid uppstått fråga om, huruvida ej därest ett uttalande af
antydd art skulle göras, det snarare borde göras i samband med ett förhandlingsuppslag
än först sedan man fått fullt konstateradt, att alla vägar för ett vidare samlif äro stängda.
Härpå skola vi för närvarande ej vidare inlåta oss. Vi hafva nämligen inom utskottet
bestämdt förfäktat den meningen, att ett uttalande, som innebure möjligheten af unionsupplösning,
under inga förhållanden borde göras annat än från Riksdagens sida. Och
då denna mening ju står i den fullaste öfverensstämmelse med hvad Eders Kungl.
Höghet själf yttrat om Konungamaktens stättning (läs: ställning) detta afseende, torde
i fråga om förevarande punkt ej annat behöfva från vår sida sägas än att vi erkänsamt till
fortfarande öfvervägande fasthålla den tanke, som Eders Kungl. Höghet framställt, och
särskildt den betydelsefulla förklaring hvaraf den åtföljts, nämligen att från konungamaktens
sida icke förefinnes hinder för ett steg i nu omhandlad riktning.
Beträffande nu den närmare beskaffenheten af det förhandlingsuppslag, som vi
sålunda vilja förorda, ansluta vi oss till utskottets majoritet däruti, att det bör afse en
vänskaplig och fri förhandling med syfte att åvägabringa full likställighet mellan folken.
Men vi önska, att förhandlingen icke blott skall kallas fri utan verkligen vara fri. Detta
befara vi, att majoriteten i viss mån uteslutit genom att förbinda förhandlingen med en
begränsning, hvilken otvetydigt pekar på det s.k. svenska programmet med gemensam
utrikesminister i hittills fastslagen form såsom den absolut enda möjligheten till unionsfrågans
lösning. Vi anse åter, att ur detta svenska program bör uttagas och framställas
själfva dess innersta grundtanke. Denna grundtanke är efter vår åsikt icke, att alla utrikesärenden
böra höra under gemensam vård, utan den är, att all utrikespolitik bör vara
gemensam. Kan detta mål realiseras genom andra medel än det hittillsvarande svenska
programmet, synes det oss, att förhandlingen bör äga frihet att uppsöka och pröfva
äfven sådana medel. Och vi finna det därjämte af synnerlig vikt, att det klart utsäges, att
likasom man från svensk sida hoppas på tillmötesgående, man också är beredd att visa
tillmötesgående.
På grund af hvad vi sålunda anfört få vi i underdånighet tillstyrka:
att Eders Kungl. Höghet i sammansatt statsråd inbjuder de båda folken till vänskaplig
och fri förhandling rörande förändrade unionela bestämmelser;
hvarjämte vi i fråga om förhandlingens beskaffenhet tillåta oss att uttala:
att den bör hafva till syfte att söka åvägabringa en ordning, som på samma gång förverkligar
den fulla likställigheten mellan länderna och upprätthåller den gemensamhet
i utrikesärendenas vård, som efter noggrann pröfning finnes nödvändig för
bevarande af utrikespolitikens enhetlighet;
168