pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
leda till förhandling – ej blott att möjligen förskaffa Sverige en fördelaktigare ställning i
den utländska opinionen.
Hvad bör då detta uppslag närmare besedt innebära? Här må vara platsen att äfven för
vår del afgifva yttrande på sätt utskottets majoritet gjort om två särskilda former för
samband mellan de båda folken, hvilka i den norska opinionen tillvunnit sig ganska stor
sympati. Dessa former äro dels en ren personalunion dels ett försvarsförbund.
En ren personalunion anse vi alldeles icke önskvärd. Jämföres en sådan förbindelse
med det tillstånd, som uppkommer genom fullständig skilsmessa, så torde dess fördelar
befinnas obetydliga, hvaremot dess olägenheter äro högst afsevärda. Till de förra kan
räknas dels en viss trygghet mot eventuela norsk-dynastiska förbindelser med utlandet
dels en viss garanti mot, att de två länderna skulle kunna råka i krigiska konflikter med
hvarandra, dels måhända bibehållande till en viss grad af den yttre prestige, som den
nuvarande föreningen gifver. Men dessa möjliga fördelar motvägas nästan helt och hållet
af den mycket stora sannolikhet till inbördes slitningar, som en personalunion skulle
medföra. Att Eders Kungl. Höghet betecknat en dylik förening såsom icke acceptabel
ur Konungamaktens synpunkt hafva vi nogsamt bemärkt.
Ett försvarsförbund åter skulle ju i själfva verket innebära realiserandet till dess
yttersta konsekvenser af just den ordning, som från svensk sida anses förkastlig, nämligen
en gemensamhet mellan folken i afseende å krig och fred utan behörigt samband i
den politik, hvaraf krig eller fred kan bero.
Att det ifrågasatta uppslaget till förhandling icke bör göras så, att förhandlingen skulle
kunna inrymma vare sig personalunion eller försvarsförbund, anse vi således gifvet.
Innan vi öfvergå till en positiv utveckling af, hvad det efter vår mening bör innebära,
skola vi emellertid tillåta oss upptaga en annan fråga, som inom utskottet ställts i ett visst
samband med förhandlingsspörsmålet.
Eders Kungl. Höghet har framställt till utskottets öfvervägande, huruvida det icke
kunde vara klokt och värdigt, sedan man fått fullt konstateradt, att alla vägar för ett
vidare samlif äro stängda, att Sverige själft föresloge en skilsmässa i godo.
Utskottet har funnit sig böra afstyrka ett sådant steg hufvudsakligen därför, att
Sverige ej borde taga någon del af ansvaret för en brytning af unionen.
Detta skäl synes oss hållbart, därest den i Eders Kungl. Höghets framställning inneburna
tanken verkligen skulle utföras medelst ett från Sverige framburet förslag till skilsmässa.
men det synes oss icke hållbart, därest tanken modifieras till att allenast föranleda
ett uttalande från Sveriges sida af innehåll, att vårt land icke för sin del skulle vilja under
åberopande af riksaktens bestämmelser upprätthålla en union, som af en öfverväldigande
stor folkmening i Norge betraktades såsom ett hinder för detta lands lycka och
trefnad. Ett sådant uttalande skulle efter vår mening stå i god samklang med den – så
vidt vi kunnat finna – i Sverige enhälliga meningen, att unionen i intet fall bör upprätt-
167