pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
Det är dessa punkter, om hvilka deputerade nu anhålla att i underdånighet få uttala
sig.
Hvad den första beträffar anser vi, att en ren personalunionen mellan de båda länderna
icke blott icke är önskvärd utan fastmer för deras lugna utveckling vådlig. En
sådan form för en förening skulle nämligen i sig innebära frön till ständiga rifningar,
som vore egnade att verka störande på de båda folkens materiella och kulturella framåtskridande
samt förr eller senare leda till en fullständig skilsmessa. Deputerade inse också
till fullo de afgörande betänkligheter, som från Konungamaktens sida nödvändigtvis
måste uppställas mot en sådan anordning.
I detta sammanhang hafva vi också trott oss böra göra ett uttalande angående den särskildt
från norskt håll framkastade tanken om den nu bestående föreningens ersättande
med ett försvarsförbund. Vi äro af den bestämda öfvertygelsen, att opinionen i Sverige
så godt som enstämmigt afvisar en sådan tanke. Vi ansluta oss till fullo till denna åsikt
och förmena, att Sverige under inga förhållanden bör ikläda sig en förpliktelse af den
art, att landet mot sina egna intressen kan komma att inblandas i Norges eventuella
konflikter med främmande länder. Vi tveka därför ej att uttala, att ett försvarsförbund är
för Sverige ogynsammare än ingen union alls. Vi vilja härvid särskildt tillägga, att då vi
öfverhufvud taget berört denna måhända utom det direkta området för vårt uttalande
liggande fråga, har detta skett i akt och mening, att Eders Kungl. Höghet må finna en
väg att lämna Norges folk genom dess ledande män upplysning om Sveriges ställning
till tanken på ett sådant förbund och dymedelst aflägsna den villfarelse, som inom vissa
kretsar i grannlandet i denna punkt synes vara rådande.
Det tredje af Eders Kungl. Höghet framstälda alternativet, nämligen att Sverige
skulle föreslå Norge en skilsmessa i godo, anse vi oss jämväl böra i underdånighet
afstyrka. Vi hafva därvid utgått från den mening, att Sverige på intet som helst sätt bör
taga på sig ens den ringaste del af ansvaret för en brytning af unionen. Det skulle visserligen
kunna anföras, att inför eventualiteten af ett omedelbart upplösande af unionsbanden
den till äfventyrs ännu hos mången i Norge befintliga, om än för ögonblicket
latenta känslan af unionens värde skulle väckas till nytt lif och slutligen förmå norska
folket att slå in på vägar, som den kloka besinningen och det lugna öfvervägandet
utstaka; men å andra sidan lämnar den af Eders Kungl. Höghet gjorda skildring af stämningen
i Norge ringa stöd åt ett dylikt antagande. Den tyckes tvärtom gifva styrka åt
den åsikt, att ett förslag sådant som det nyss antydda, framstäldt på frågans nuvarande
ståndpunkt såsom alternativ emot en eventuelt resultatlös förhandling om hela unionsspörsmålet,
skulle tjäna såsom en brygga för de norska separatisternas sträfvanden och af
dessa utläggas så, som om det vore Sverige och icke Norge, som bröte unionen.
Deputerade anhålla slutligen att få öfvergå till den andra af Eders Kungl. Höghet
framstälda punkten, nämligen om lämpligheten af att ånyo framkomma med förslag til
163