pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
§. 5.
Slutligen täcktes H. K. H. Kronprinsen Regenten uttrycka sin tacksamhet för den
grundliga utredning, som verkställts af deputerade, och för den skyndsamhet, hvarmed
de bedrifvit sitt arbete, hvarefter Hans Kungl. Höghet behagade upplösa sammanträdet
och begifva Sig till Sina rum.
Eders Kungl. Höghet
In fidem
Eric Trolle
I det meddelande Eders Kungl. Höghet ställt till Riksdagens särskilde deputerade vid
deras första sammanträde den 23 sistlidne mars, har Eders Kungl. Höghet, efter en redogörelse
för de närmare omständigheterna vid och orsakerna till afbrytandet af de mellan
svenska och norska statsråden under nästförflutna år förda underhandlingar
angående upprättande af särskilda konsulatväsen för hvartdera af de Förenade Rikena,
gifvit en skildring af den stämning, som häraf i Norge framkallats. Det synes däraf framgå,
att den sedan snart ett sekel till ömsesidig fromma bestående föreningen mellan
Skandinaviska halföns båda folk nu är allvarligt hotad. Det är med största bekymmer
deputerade mottagit denna underrättelse, då vi äro lifligt och uppriktigt öfvertygade att
denna förening utgör en borgen för och ett säkert värn om de båda folkens oberoende,
lugn och lycka. Det är ock med den djupaste känsla af situationens allvar, som vi skridit
till öfverläggningarne angående de punkter, som blifvit oss till uttalande af Eders Kungl.
Höghet förelagda.
Dessa punkter äro följande:
1:o Huruvida unionens bibehållande i form af en ren personalunion är önskvärd;
2:o Huruvida det är lämpligt att, innan det afgörande ordet från Norge säges, än en
gång framkomma med ett förslag om unionsfrågans lösning på en bredare basis; och
slutligen
3:o Huruvida det icke skulle vara klokare och värdigare, sedan man fått fullt konstateradt,
att alla vägar för ett vidare samlif äro stängda, att Sverige själft skulle föreslå en
skilsmessa i godo.
Beträffande den sista punkten har Eders Kungl. Höghet utgått ifrån, att ett sådant förslag
icke kan eller bör göras från konungamaktens sida, då det är dess plikt att i det
längsta söka bibehålla unionen sådan den beslöts 1814 af de begge folken gemensamt.
162