pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
enhetlig ledning i hvad som angår förhållandet till främmande makter. Och häri ligger
frågans kärnpunkt.
I Norge har stämningen nu utvecklat sig därhän, att detta kraf på landets suveränitet
öfverröstar hvarje annan mening. Norska grundlagens ord, att Norge är ett fritt, självständigt
rike tolkas i och för sig såsom berättigande detta kraf, under det att samma
grundlags tillägg: ”förenadt med Sverige under en Konung” bortglömmes eller åtminstone
utelämnas. Frågan gäller således icke längre konsulatfrågan utan den gäller något
annat och mera: själva unionen.
Jag kan med Min kännedom om ställningar och förhållanden i Norge säga, att, äfven
om en uppgörelse angående konsulatväsendet kommit till stånd, något varaktigt lugn
icke varit att förvänta. Det har blifvit Mig sagdt i Kristiania, från kompetentaste håll och
i fullt klara och tydliga ord, att frågan om utrikesförvaltningens ordnande kommer att
upptagas inom helt kort tid, och att denna frågas lösning skall kräfvas i form af egen
norsk utrikesminister. Detta är den nuvarande regeringens program. Den gemensamma
utrikesministern är ”en uting”; han är ”en död man i Norge”, äro uttryck som öppet
blifvit sagda till Mig under Min sednaste vistelse därstädes. Rörelsens syfte är – Jag återupprepar
det – upplösningen af den nuvarande unionen; och framdrifvandet af konsulatsaken
är endast och allenast en förevändning för att komma ut ur densamma. För
detta faktum bör numera ingen i Sverige längre kunna vara blind. Ehuru unionen ännu
består, så är den dock faktiskt dödsdömd i så godt som hvarje norskt sinne.
Mången gång har den tanken sväfvat för Mig, om ej Sveriges plikt vore att, kosta
hvad det vill, söka upprätthålla unionen. Sverige har åstadkommit den, Sverige borde
också bevara den. Faran af splittring mellan den skandinaviska halföns begge folk synes
Mig så stor, faran i framtiden för dessa folks kvarblifvande i de själfvständiga nationernas
led synes Mig så påtaglig, att den väl skulle kunna berättiga kraftiga åtgärder. Ty Jag har
grundad anledning befara, att efter en skilsmessa vår östra granne kommer att förr eller
senare söka få sin länge närda och, Jag kan ej neka det, från dess synpunkt naturliga önskan
uppfylld att förvärfva sig en eller flere isfria hamnar jemte landområde i det nordligaste
Norge. Men Jag tror Mig också med säkerhet veta, att i samma ögonblick andra
stormakter, såsom en motvikt, komma att bemäktiga sig vissa delar af landet. Huru
mörkt kan icke då Sveriges öde en gång i framtiden komma att gestalta sig! Men, låtom
oss hoppas att den bild, som Jag nu framställt för Eder, icke måtte blifva en verklighet.
Jag har dock icke velat undanhålla för Eder Mina farhågor i detta hänseende, för att I
därigenom kanske lättare skolen kunna förstå, hvarför Jag med så stor sorg och bekymmer
ser på fosterlandets framtida ställning i historien.
Men å andra sidan erkänner Jag ock villigt, att ett våldsamt ingripande från den ena
statens sida mot den andra kan så skilja begge folken från hvarandra, att ett närmande
blifver otänkbart under en afsevärdt lång framtid, och då skulle de begge folken i strid
148