pdf-fil - Riksdagen

VII. Stenografihistoria
Sleipner (Gabelsbergers system) och Hermes (Arends system) kom ut med nya nummer
annonserades det i regel i Tidningen Upsala eller Upsala Nya Tidning. Även polemiken
mellan de båda stenografiska skolorna ägnades utrymme i tidningarna.
Arendsianerna i kamrarnas kanslier
Från 1888 var Arends system representerat i riksdagen. Clason, Lundgren och ytterligare
en Uppsalastudent var de första riksdagsstenograferna som använde detta system 1 . En
av dem som var med i Uppsalaföreningen vid denna tid (Allan Cederborg, sedermera
liberal riksdagsman och ordförande i Stockholms stadsfullmäktige) har efteråt berättat
att de tre studenterna ställde upp i riksdagens stenografprov mest som en propagandabedrift,
för att visa gabelsbergarna vad Arends system dög för:
Under den ständiga polemiken, som ägde rum med gabelsbergarna, hade dessa ett
förkrossande vapen till hands. Då vi talade om hur lättlärt vårt system var och framför
allt hur lätt och säkert läst, svarades det alltid: Ja, men duger det till verklig
snabbskrift? Och de pekade då på, att i riksdagen deras system var så gott som
allhärskande. Detta var ju för våra leder svårt att smälta. Å andra sidan hade Clason
och Lundgren liksom andra sina studier att sköta vid sidan av stenografin, och det
var ofta svårt att förena de två godarna; ännu svårare skulle det givetvis bli att driva
studierna, om man måste ligga vid riksdagen i Stockholm hela vårterminen. Men så
vinkade det härliga notariearvodet, som skulle lägga de ekonomiska möjligheterna
att klara studietiden.
Efter mycket tvekan beslöto Clason, Lundgren och – jag tror – även Johannes
Johansson, teolog och eminent skicklig stenograf att försöka sin lycka vid riksdagen
1888. De tre studenternas uppträdande på arenan väckte inom kamrarnas kanslier
förvåning, löje och i viss mån förbittring; riksdagsstenograferna utgjordes då av ordinarie
tjänstemän med klara examina och mogen ålder – i vissa fall övermogen. En
hel del voro skickliga stenografer, men många ganska underhaltiga. För många, just
bland de skickliga, var det en betydande biförtjänst att lämna yngre kamrater i verken
undervisning i stenografi […]. Det var i viss mån ett slutet skrå, en sorts fackförening.
Undra då på, att man blev upprörd över konkurrensen från tre studentpojkar,
som inte tagit sina examina än och som därtill djärvdes kritisera de äldre systemen2 .
1 En Arendsstenograf, John Olsson, fanns faktiskt i andra kammarens kansli redan 1887, men han lämnade riksdagen
efter bara några månader. Han återkom 1892 som ledamot och var under en period ledare för liberalerna.
2 Allan Cederborg: ”Sam. Clason, stenografen” i Hermes: organ för den arendska stenografien i Sverige. Stockholm
1926.
140