pdf-fil - Riksdagen

XI. Andra urtima riksdagen 1905
Den främre försvarslinjen är att hindra fienden besätta större delar av landet, utan att
möta allvarligt motstånd. Den avgörande kampen skulle icke [äga] rum i den framskjutna
linjen, utan i linjen Moss–Vansjön–Glommen. Den främre linjen skulle bereda
uppehåll medan fälthären koncentrerades. Därför har Glommenlinjen i allmänhet fått
karaktären av offensiva brohuvuden: (Moss, Askim, Fetsund med på östra stranden
framskjutna verk).
Fästningen i huvudsak defensivt syfte, därför plats bakom, på egen sida om respektive
vattendrag. En fästning icke i och för sig offensiv: Skall den kunna utöva något hot,
måste den sluta inom sig levande stridsmedel, tillräckligt starka för att kunna verkställa
offensiva rörelser.
De norska ha endast 4 kompanier var: anfallsrörelser kunna alltså icke utsträckas
vidare över deras områden. Endast under första delen av ett krig kan man tänka sig
strövtåg av dessa svaga besättningar kunna utsträckas in i vårt land. Detta kan vålla oss
svårigheter, men dylika mindre strövtåg kunde företagas, även om gränsfästning icke
funnes. De utgöra därför icke hot, om de än göra smärre företag mera sannolika än de
skulle vara 1 , om fästningarna icke funnes.
Från en annan synpunkt kan man icke frånkänna dem en viss offensiv betydelse: Den
norska arméns mobilisering försiggår så hastigt att Akershus-brigaderna kunna stå uppställda
5–6 dagen vid Glommen; de Kristiansandska och Bergenska däremot 15–20.
Om gränsen mot Sverige icke vore skyddad, skulle de båda första dagen icke framskjutas
närmare [nära?] gränsen. Men i skydd av fästningarna kunna de samlas närmare vårt
land, och inbryta däri. En dylik invasion skulle kunna vålla stora olägenheter, mycket
stora materiella skador.
Att tanken på en sådan offensiv med stöd av gränsfästningarna icke är utesluten i
Norge, framgår av Spörck 2 (1900–1901). Ändamålet vore att ”möjliggöra offensiv krigföring”.
Angriparna skola hindras föra kriget på norsk botten (s. 2462).
Faran därav ökas med arméns tillväxt. Behållas de norska, kan bli nödvändigt uppföra
även svenska för att skydda oss och möjliggöra arméns mobilisering. Även ur synpunkten
av svensk offensiv i Norge stora olägenheter på grund av sin avsevärda fortifikatoriska
styrka.
Måste av oss ovillkorligen betvingas, fortast möjligt; tidsspillan kan bli liktydlig med
förlusten [av gynnsamma tillfället] att anfalla de norska fälttrupperna innan de i sin helhet
hunnit samlas. Det skulle därför behövas grova kastpjäser: 15 cm. pjäser vid Boden
äro icke tillräckliga.
Norska gränsfästningarnas befintlighet skall nödga till anskaffande av sådan materiel.
1 Det står ”hava”.
2 Förhandlingar i Stortinget 1900/1901, s. 2462 o. 2463.
1205