pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Ett eko af den förekom vid remissdebatten. Men vi kände ju alla att slutet blott
kunde bli ett. För att i någon mån dämpa stämningen mot punkten om gränsfästningarna
anordnades vid enskilda sammanträden i kamrarna föredrag om den, dervid visades
att de i fortifikatoriskt afseende voro ganska skrala. Hos oss uppträdde öfverste Munthe;
någon diskussion förekom icke.
Och så inkommo utskottsbetänkandena med hemställan om regeringspropositionernas
gillande. Kamrarne biföllo dem. I första kammaren talades något litet; men alla visste
ju utgången.
Och i går talade den gamle konungen sjelf å Rikssalen. Hans stämma höll ett par
gånger på att brytas af rörelse; men han beherrskade den och kunde fortsätta.
Det var unionens högtidliga jordfästningsakt.
Den 27 oktober 1905
Under samtal i dag med Kronprinsen angående Lundebergs-ministärens förestående afgång
erinrade jag honom om ett mitt yttrande någon dag efter v. Otterska ministärens
afgång 1902, då han sagt mig att konungen ernade åt Erik Gustaf Boström uppdraga att
bilda den nya regeringen. ”Det borde konungen icke göra,” hade jag då sagt; ”Boström
såsom statsman är en fallen man, på hvars förmåga att lyckligt leda vår politik ingen sakkunnig
mera tror.” Detta omdöme hade synts Kronprinsen oriktigt; han trodde sjelf på
honom och ansåg kungen handla klokt i sagda sin åtgärd. Någon annan än B funnes ju
föröfrigt icke. Eller hvilken kandidat hade jag att föreslå?
”Brukspatron Christian Lundeberg”, hade jag svarat. ”Han skulle ha första kammaren
och icke få i Andra att stödja sig på, under det Boström måste bli hänvisad blott till
fortsatt kompromissande. Detta demoraliserar representationen. Det blir den som öfvertar
magten under det regeringen får nöja sig med ansvaret; men all sund parlamentarism
kräfver att ansvaret skall vara förenadt med magten. Riksdagen måste lära sig att respektera
regeringen, och det sker blott genom att frångå detta kraftlösa nu rådande systemet.
Konungen måste taga steget fullt ut och åvägabringa parlamentariska ministärer. I närvarande
stund är en ministär Lundeberg den enda möjliga af den sorten.”
”Det är efter min tanke”, svarade kronprinsen, ”en omöjlighet; den skulle anses
såsom rent reaktionär.”
”Jag tror ej”, blef mitt svar, ”att den skulle bli det; men jag är nog viss att den ej länge
skulle hålla sig uppe. Sedan vore tiden inne för en liberal ministär, Sixten v. Friesen–
Staaff ”.
1176