pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
demän; jag är ock skyldig att taga hänsyn till den mening, partiet genom dem uttalar.
Men detta betager mig min frihet, då jag ju vet med mig att partiets mening icke alltid
är min. Enda utvägen för mig att komma ur detta läge är ju, att jag återtager min gamla
ställning af ”vilde”; och då partiet icke härigenom lider minsta förlust, ber jag medelst
dessa rader till Eder, hr Ordfe, få helt tyst och obemärkt men dock ärligt och afgjordt
uttaga det steget.
Med djup aktning
ödmjukligen
Sigfrid Wieselgren
Stockholm 7 okt. 1905
[Här fortsätter Wieselgrens spridda politiska anteckningar.]
Den 19 oktober 1905
Förhandlingarna i Karlstad efterföljdes af andra urtima riksdagen d. 2 oktober detta år.
Redan dagen efter var första kammaren kallad att sammanträda i jernkontorets stora
sal för att der öfverlägga om kammarens hållning i fråga om det åvägabragta förslagsaftalet.
Förste talaren var baron Gripenstedt som skarpt angrep punkten om den neutrala
zonen. Hellre ville han lemna hela gränsfästningsfrågan än godkänna detta villkor om
zonen; det skulle verka till norrmännens förmån, alls icke till vår – han ville derför ej
godkänna det.
Statsministern, exc. Lundeberg, som jemte gref Wachtmeister, utrikes- och Berg,
justitieministern infunnit sig vid sammanträdet, uppropades nu af ordföranden, presidenten,
baron Lars Åkerhielm. Han gaf oss en utförlig öfverblick öfver aftalets alla
punkter och dolde icke att läget under förhandlingarna några gånger ställt sig ganska
kritiskt. Han hoppades emellertid att riksdagen skulle befinnas villig att godkänna resultatet.
Baron Gripenstedt vidhöll dock sin mening, som understöddes af general Björlin.
Landshöfding Nordenfalk kritiserade skarpt förslaget att låta skiljedom afgöra hvilka
intressen som skulle vara vitala, en åsigt som delades af professor Trygger och baron
Palmstjerna; men då Billing interpellerat för att få besked om riksdagen kunde få svara
annat än ja eller nej, och gref Wachtmeister upplyst att något annat icke kunde medgifvas,
kände man ju allmänt att kritiken vore ändamålslös och diskussionen blef heller
icke af vidare intresse.
1175