pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
handlingspunkter; med 146 ja mot 64 nej beslöts vid 8 de punktens föredragning, att ett
anslag skulle af riksdagen beviljas; sedan bestämdes med 121 röster mot 83 att anslaget
skulle gälla hundra och ej femtio millioner kronor; hvarefter med 158 röster mot 48
beslöts att anslaget skulle ställas under riksdagens förfogande och ej läggas till kreditiven.
Man sade att detta yrkande gjordes af Krusenstierna och att det afsåg användning i kompromissyfte
vid eventuell sammanjemkning med första kammarens beslut.
Staaffs ofvannämda yrkande låg nära den mening, jag vid vår kammares sammanträde
på Tisdagsförmiddagen uttalat, den nämligen, att i riksdagens skrifvelse helst ingenting
borde nämnas om ifrågavarande villkor, utan borde utskottsordföranden meddela dem
åt regeringen, hvars sak det ju vore att ordna med förhandlingarne och bestämma förhandlarne
från svensk sida. Biskop Billing invände häremot att detta ej vore formellt
grundlagsenligt. Jag besvarade lätt detta argument. Min mening föranleddes af fruktan
att om villkoren skulle ingå i riksdagsskrifvelsen skulle de komma att lätt uppfattas
såsom vårt ultimatum – och skulle våra underhandlare sedan nödgas jemka på dem,
måste sådant verka för oss förödmjukande. Hvarför utsätta oss för denna risk? Men då
stämningen var för villkorens allmängörande lät jag mig nöja med att de infördes blott i
motiveringen och således ej i klämmen.
Den 28 juli 1905
Med förmiddagssammanträdet tisdagen den 25 ds hade första kammaren hunnit slutet af
sina enskilda öfverläggningar med särskilda utskottet; andra kammaren slöt icke sina
förrän på onsdagen. Torsdagen den 27 sammanträdde derefter utskottet på nytt. Ställningen
derinom var densamma som förut. Men på fredagen sammanträdde tre delegerade
från hvardera utskottshalfvan för att åvägabringa öfverenskommelse; det befanns att
frågan om folkomröstningen var upptagen å båda parternas förslag, hvadan kompromissen
egentligen gällde frågan om hundra millioner-anslaget. Och känslan af enighetens
nödvändighet framdref slutligen densamma både inom delegationen och utskottet, likasom
ock inom kamrarna vid enskilda rådslag på aftonen den 22 juli i plenisalarna.
Herrar Lithander och Lars Berg ville emellertid icke vara med om att tiga vid blifvande
plenum torsdagen den 27 ds, och den sistnämde vädjade till mig att ingripa för
ordets frihet. Jag måste upp i talarstolen för att förklara mig för allmän tystnad; vi hade
ju diskuterat förslaget i tre dagar och slutat med att öfverenskomma om dess godkännande
– icke behöfde vi nu återupprepa alltsammans, då vårt syfte var att inför Sverige
och utlandet såväl som för Norge visa oss eniga. Jag ansåg ock att vi genom vår tystnad
betygade utskottet vårt erkännande för dess mödor och det resultat, hvartill det kommit
– äfven härför borde vi enas om att undvika debatt. Starka bravorop gåfvo uttryck åt
1172