pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
oss med ett vanligt statsutskottsbetänkande, i hvilket dessutom hvad vi avsåge såsom
hufvudsakligt blifvit så ytterst ringa betonadt. Det gaf intryck af en Herkulesklubba,
splittrad i stickor; det erinrade om tankegången hos den bonde, som för mened af rätten
ådömts ärans förlust: får jag äta och dricka, sporde han, får jag arbeta och sofva? Ja, det
finge han, svarade domaren. ”Ja,” smånickade han, ”hvad bryr jag mig då om äran!”
Utskottet bryr sig heller icke om äran. Det kräfver i sin andra punkt en direkt hemställan
till oss om unionsupplösningen, en hemställan från just samma flock, som svikit sina
eder och brutit sin tro – ge de oss en sådan hemställan, skola vi vara nöjda och låta det
gå som de vilja. Men ingen, som är ömtålig om landets heder, är nöjd dermed; ingen,
som förstår unionens värde, offrar den mot att få en särskild ”hemställan” derom från
statsstrecksmännen af den 7 juni. Vår heder såväl som vårt ansvarsmedvetande kräfva af
oss att vi ej så lättvindigt behandla en så djupt allvarsam fråga 1 . Vi få ej vara nöjda med
att stortinget ”direkt hemställer” – hela norska folket måste göra det; sedan så skett och
sedan dermed Norge sjelft åtagit sig ansvaret för denna ödesdigra begäran, skola vi
öfverväga den och bifalla den; men icke förr. Det är en folkomröstning, som måste
föregå den der direkta hemställan; och jag vore viss att Norge skulle böja sig för vårt
kraf deri – en åsigt, som jag ock styrkte genom att uppläsa det bref jag fått från f. excellensen
Gram till svar på min fråga om norrmännen sjelfva skulle föredraga begäran om
ett nytt storting framför mitt folkomröstningskraf. Men bestämdt höll jag på att klämmen
i vårt blifvande beslut ej finge innefatta mer än de två punkterna om folkomröstningen
och om kreditivförhöjningen. Om de öfriga punkterna kunde man ha olika
meningar; men om dessa två måste vi stå en för alla och alla för en. Så viktig vore emellertid
vår enighet att jag redan nu förklarade mig skola komma att rösta för hvad flertalet
godkände; men min rätt att söka påverka detta flertal äfven emot utskottets mening
kunde jag ej afsäga mig; derför hade jag nu ärligt och öppet sjungit ut.
Jag visste tills nu alls icke kammarens stämning; då jag slöt blef den oss alla klar – de
starka bravoropen röjde den tillräckligt. Och jag måste bekänna att de gåfvo mig hoppet
tillbaka.
”Du uttalade hvad vi alla kände!” sade mig kapten von Baumgarten, då jag på återväg
till min plats passerade förbi honom. ”Är det så,” blef mitt svar, ”måste vi ock skaffa
vår mening respekt.”
Förre excellensen E.G. Boström dröjde icke att taga ordet för att gjuta olja på
vågorna. Han kunde instämma med mig i ett: det, att vi för enighetens skull måste böja
oss för flertalet – men i öfrigt motsatte han sig min uppfattning i allt. Landshöfdingen,
friherre Palmstierna, ledamot af utskottet, gjorde så ock. Han var mycket stucken för
det jag tagit mig för att drifva politik på egen hand; det vore utskottets affär. Vidare
1 Meningarna ”Det kräfver ... allvarsam fråga” är i originalet placerade inom parentes i blyerts.
1170