pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
rades att unionen icke vore genom stortingsbeslutet d. 7 juni upplöst, enär derför fordrades
medgifvande af Sveriges kung och riksdag. I den andra betonades att Sverige
icke toge initiativ för beredande af erkännande åt den nu rådande norska ställningen;
men om hemställan derifrån gjordes om förhandling rörande riksaktens upphäfvande
och unionens upplösning, borde Sverige ställa sig tillmötesgående. I den tredje framställdes
de villkor, under hvilka Sverige kunde vara med om upplösningen: ett visst
område på hvardera sidan af södra delen af gränsen mellan rikena borde fastställas, derinom
gränsbefästningar icke finge bibehållas, ej heller nya sådana uppföras; hvarjemte
flyttlapparnes rättigheter borde betryggas i enlighet med hvad som skett i 1754 [sic! skall
vara 1751] års traktat. I den fjerde förklarades att bestämmelser borde träffas till skydd
mot oskäligt betungande af transitofarten mellan rikena samt mot intrång vid begagnande
af vattendrag, som delvis falla inom andra rikets gränser. Femte punkten rörde sig
om behofvet att fullt klargöra Sveriges rättsliga ställning i internationellt afseende så att
intet tvifvel vid framtida tillämpning kunde uppstå om Sveriges traktatsrättigheter med
motsvarande förpligtelser eller om Sveriges fullständiga frihet från ansvar för Norge
gentemot andra stater. I sjette punkten uttalade sig utskottet om huruvida frågan om
skiljedomsaftal mellan Sverige och Norge i en eller annan form nu borde komma under
öfvervägande; utskottet ansåg ej nödvändigt att denna fråga upptoges till behandling i
sammanhang med en eventuell unionsupplösning. I sjunde punkten hemställdes att
riksdagen med afslag å k. propositionen måtte förklara sig medgifva att förhandlingar af
ofvan antydd art må upptagas; och tillstyrktes slutligen i åttonde punkten att hvart af de
båda enligt 63 § Reg.formen anvisade kreditiven måtte tillsvidare höjas med 50 mill.
kronor att lyftas och disponeras i enlighet med de för sagda kreditiv gällande bestämmelser.
Det var i sanning ganska svårt att efter betänkandets eller rättare efter dessa åtta
punkters 1 uppläsande i ett nu vara på det klara med sin mening derom. Alla sutto en
stund tysta. Så tog lektor F. Nyström ordet, gick upp till talarplatsen och såg utöfver
församlingen; ”jag har blott det att säga,” sade han, ”att det var ett tarfligt förslag.”
Derpå gick han åter till sin plats.
Under tiden hade jag lemnat min och gått upp mot talmansbordet. ”Jag anser mig
nödsakad,” sade jag sakta till ordföranden, ”att be om ordet.” – ”Ja, jag förstår ju det,”
svarade han allvarsamt, nästan nedstämdt. Jag förstod deraf att han ej var glad öfver
åtminstone andra punkten, ehuru han ju måste stå för den.
Af hvad jag sade minnes jag väl icke mycket, då jag ju utan minsta öfvervägande
måste låta min stämning ge mig orden. Men jag började visst med att beklaga det utskottet
synbarligen icke förstått betydelsen af det värf, vi anförtrott dem, då det mötte
1 Orden ”efter betänkandets ... åtta punkters” är i originalet antecknat med blyerts.
1169